RD 13, Dag18

I morgon är det testdag!!

Känner mig mega super nervös! =S

Visst ser jag fram emot att äntligen få göra testet, samtidigt som jag fasar inför det! Nu för tiden är jag livrädd för att göra g-test.. Rädd för att det ska visa minus, IGEN, som alla gånger.. =(

Jag är dessutom själv hemma med sonen, och hur reagerar jag om det visar sig inte vara något litet liv där inne? =( Usch.. Det känns jobbigt.. Helst utav allt skulle jag nog vilja låta någon annan testa åt mig. haha (men det är ju totalt omöjligt.)

L

Ruvardag 13 och dag 18.... Tiden har gått fort ändå! Även om det har känts segare än tuggummi ibland och man trodde aaaaldrig att TD skulle komma, men bara man fokuserar på annat så går tiden ändå. Mycket skrivande om det här med tiden blir det, haha. Men det är så mycket väntan man måste gå igenom när man går hos IVF, så det är inte så konstigt egentligen. =)

L

Jag har fortfarande mina symptom, försöker hålla positiv anda uppe och tänker att det måste vara bra? Jag har illamående varje dag, morgon och kväll, samt halsbränna. I lördags kunde jag inte ens äta korv, den var på väg upp igen och smakade fruktansvärt illa. Jag har börjat få problem med vissa maträtter och mår bara illa så fort jag tänker på dom.

Brösten ömmar till och från, inte så farligt men dom är lite känsliga.

Ingen blödning har jag haft alls, och jag räknade ut att min BIM ( Beräknad Inte Mens ) var i torsdags! Så jag har klarat mig över den tiden i alla fall, det är ju alltid något! =) Livmoderetappen drog ihop sig för ett tag sen, fördelen med vaggisar är att man känner sånt också. ;)

L

I lördags däremot trodde jag också att det skulle bli kört.. Jag hade ilande värk från äggstockarna som strålade ut i ljumskarna (ungefär) och lika bak i ryggen som strålade ut mot sätesmusklerna, så jag var helt säker på att tant röd tänkte komma.. Fastän dom på IVF sa att man kunde få som mensvärk.. Det var en fruktansvärt jobbig känsla! Jag blev deppig på direkten och förberedde mig varenda gång jag skulle gå på toaletten, men inte en enda missfärgad droppe kom det. Tänkte då efter mot kvällen och kom på att min mensvärk i vanliga fall inte känns så där, eller på dom ställena. Så började läsa mig fram och det jag hade stämde in på överstimuleringen - är den på väg att blossa upp igen? Jag hade dessutom jobbat två dagar på raken, det kanske spelade in? Jag har ett rätt fysiskt intensivt jobb, för igår så var all värk som bortblåst efter ytterligare en natts vila. Jag får ta upp det med IVF i morgon.

L

Läste att överstimuleringen kan ta ny fart igen när man blir gravid, det hoppas jag innerligt inte!

L

Jag håller tummar och tår inför morgondagen!!!!

RD 9

Dagarna går sakta men säkert framåt.. På något vis har dom ju tagit sig förbi och fram till ruvardag 9. =) Men det var länge sen jag upplevde att tiden gick så här segt.

L

Mina symtom kvarstår, halsbrännan och illamåendet kommer allt oftare - men där påpekade minsann IVF att det kan vara Pravidel tabletterna som gör det. Hrm.. Jag vill gärna tro att det är annat.. Så jag väljer det. =P

Har inte haft så farligt med molande värk, var inställd på ungefär mensvärk som dom sa på samtalet. Men det jag mest har känt av är äggstockarna, ingen värk i rygg - där jag brukar få ont när mensen är på väg tex. Så jag håller verkligen mina tummar STENHÅRT att tanten håller sig borta! Vi vill ju få behålla vårat lilla gryn!

Magen krånglar rejält, får inte göra nr 2 varje dag och det är drygt... =/

Men svullnaden går ner för varje dag nu, så det verkar som att överstimuleringen går åt rätt håll! IVF var nöjda i alla fall och tyckte vi skulle avvakta till testdag. Jag tycker själv att det känns mycket bättre än förut.

L

Jag är mycket, mycket känsligare också! Gråter för ingenting nästan, tyckte jag var känslig när jag tog medicinerna - men det var inget mot nu. =) Eller så blir jag lätt stött/irriterad, min sambo säger att han märker skillnad i alla fall. haha

L

Dock vågar jag inte tro/hoppas ännu att grynet faktiskt valt att stanna, jag väljer hellre att vara mentalt förberedd på att den lill* inte gör det.. Visst låter det hemskt? Men det är för att jag egentligen är så himla rädd för att den ska lämna oss.. Jag vet inte hur jag kommer ta det riktigt.. Jag är rädd för att bli helt knäckt..

Jag har kommit till det stadiet nu som alla IVF:are gör, analysera-toapapper-efter blod. Man bävar inför att gå på toaletten, det tar emot ibland. Jag trodde inte att jag skulle bli sån, men här är jag nu och gör exakt samma sak. =) Det är oundvikligt på något vis, ett syndrom bland oss som går igenom det här. Man analyserar nästan ALLT, från symtom till toapapper. Samtidigt som jag försöker undvika det.. haha. Man motarbetar sig själv mentalt, sen om kroppen lyder.. Ja det är ju en annan sak. ;)

L

Jobbigast är ju den eeeviga väntan hela tiden! Man försöker sysselsätta sig med annat, men ändå tar tankarna vid större delen av tiden. Det här är värre, än när man tog sprutorna och väntade på att få göra äggplock. För nu vet man ju att det lilla grynet är på plats, i mig, och man måste vänta på att få bekräftat att det vill stanna.. Det är jobbigt!

L

Så kan man inte låta bli att tänka på om det misslyckas.. Hur orkar man med en gång till? Alla mediciner, all väntan... Orkar man med det på en gång? Är jag så stark? Jag vet inte.... Ärligt talat, vet jag inte hur mycket styrka jag faktiskt har kvar efter allting... Det har varit så mycket och jag har knappt hunnit återhämtat mig mellan varven.

L

Men det ska vi undvika att tänka på nu..!

Positiva tankar, eller hur? Dag för dag..

L

Kram

RD4

Tiden går sakta, sakta framåt..! Är enbart inne på ruvardag 4! Och jag har testdag den 22..!

L

I torsdags ringde IVF mig och frågade hur jag mådde, samt om jag hade börjat ta Pravidel 2,5mg - en halv tablett morgon och kväll. Det hade jag såklart inte.. Eftersom vårat lilla Apotek inte hade det hemma, utan fick lov att beställa och då skulle det komma på fredagen..

Först var godtog dom svaret, men sen ringde hon åter och sa att det var väldigt viktigt att jag började på en gång med tabletterna. Tydligen ökar överstimulering drastiskt med HcG i kroppen.... Läkaren gav mig inget val utan sa helt enkelt åt mig att försöka få tag på tabletterna på en gång. Det var bara att kasta sig in i bilen, åka till vårat apotek och förklara situationen. Dom i sin tur kollade runt på olika lager och fann till slut ett annat Apotek som hade det hemma.. Ja ja, vad gör man inte?

L

Idag har jag jobbat i alla fall, kändes rätt skönt att få göra någonting annat än att bara gå här hemma och tänka. Samtidigt som det var väldigt tung emellanåt, när vi gjorde vissa moment fick jag ont och blev tungandad. Men när jag lugnade ner tempot lite, så blev det bättre. Mina kollegor försökte underlätta så gott dom kunde åt mig, snällt!

L

Jag har redan nu en massa symtom, vilket jag finner lite..hm.. Jag tror jag inbillar mig ibland, fastän jag vet att jag inte gör det. Det känns liksom lite väl tidigt? Men jag har läst om andra som fick symtom tidigt och att det är vanligt.

Redan nu mår jag illa emellanåt, har halsbränna, brösten ömmar, jag har fått finnar och nästäppa. Förutom det ömmar och spänner det i tjejmagen emellanåt, inte riktigt som min mensvärk men nästan. Fast det räcker för att jag ska bli nojig och vilja gå på toaletten stup i kvarten.. =P Oron finns ju ständigt där, även om jag försöker låta bli att tänka på det. Jag är ju bara inne på dag 4. Men det är fullt förståeligt att man är rädd, orolig och ängslig. Samtidigt som man är hoppfull, glad och det pirrar i magen. Man vill ju inget hellre än att glädjas!

Jag har i alla fall redan räknat ut att jag är i v1 +1. Bara det känns konstigt, det är ju en vecka som man i vanliga fall inte ens är medveten om det lilla grynet i magen. Det är ju något fantastiskt ändå som man får på köpet, man vet ju exakt när den lill* blev till! ;)

L

Något annat är att jag drömmer om tvillingar.. Konstigt eller hur?

Kanske är det något medvetet, en önskan eller oro. haha

Jag har hemskt mycket tvillingar i släkten , på båda mina föräldrars sida. (!!) Därför känns det också extra spännande! Jag skulle inte bli förvånad, om det skulle visa sig vara två.

En dubbel gåva skulle jag se det som.

L

Kram till er!

Återföring & RD2

Godmorgon!
Har varit uppe sen klockan sju (!!!), det är dom tiderna jag vaknar numera.. *suck*
L
L
Igår var det dags för äggåterföring!
Om jag har varit nervös innan, så var det inget mot vad jag var igår! Innan låg jag på soffan hemma och tårarna bara rann så fort jag tänkte på våra ägg, och att vi snart skulle få förenas med ett. Det kändes så overkligt, men ändå så djupt.. Känslofullt, det pirrade långt ner i maggropen! Jag var mest tyst i bilen på vägen dit, hoppfull och nervös.
13:00 var vi på plats i receptionen och sjuksyster visade oss vart vi skulle gå. I väntrummet utanför salen hörde vi hur läkaren pratade med ett annat par som fick sitt ägg... Jag log när jag hörde deras skratt, kände med dom och längtade till min tur.
L
Så blev det våran tur...
Läkaren såg först mycket allvarlig ut, det skrämde mig. Flera gånger mötte han min blick och såg mig djupt i ögonen bekymrat. "Åh herregud, det är kört.. " Tänkte jag, varför vet jag inte..! Han visade oss våra papper och började prata med min sambo först, om hans prov. Det var ju inte förträffligt bra.. Han hade ju inte det sämsta värdet, men heller inte det bästa.. Men vi var förberedda, vi har ju hela tiden haft en underbar läkare på KK där vi gjorde våran utredning. Sen kom vi till mig... Jag kände mig plötsligt väldigt liten av någon anledning.. Men där såg allt bra ut förutom att dom var förbryllade över så lite ägg, han frågade lite om min ITP och tyckte att jag ska fortsätta med kortison i alla fall fram till TD (testdag). Så till äggen..... Två riktigt fina guldägg blev det, det ena hade dom fryst och det allra bästa skulle jag få. Dom tre andra odlar dom tills idag, för att se om dom klarar en frysning. Dom kommer ringa idag och ge besked... Självklart kände jag mig lite smått besviken, bara ett enda ägg i frysen... =(
L
När vi pratat klart kom embryologen och kollade våra personnummer, sen fick jag hoppa upp på britsen. Han undersökte först med ultraljud hur allt såg ut, det visade sig att jag är lätt överstimulerad - det jag fruktat! Jag har lite vätska i buken, inge farligt, men ska få äta tabletter för att få bort det.
Det jobbiga var att han inte pratade så mycket, jag fick hela tiden ställa frågor om vad han gjorde. För annars grejade han bara på och jag kunde hoppa till för att jag var oförberedd. När hon kom med ägget sa han ingenting heller, rätt vad det var så var jag klar! Han sa ingenting när han förde in kanylen eller när ägget var på plats! Jag kände mig jätte förvirrad och lite snuvad.. Jag ville ju vara med mentalt! Han visade sen på UL vart ägget låg lite snabbt.. Allting kändes så konstigt! Jag hade ju läst om andra som fått se på skärmen när ägget åkte in, även att embryologerna visat ägget först innan.. Jag trodde han skulle vara mer finkänslig!
L
När vi kom ut därifrån mötte sjuksystrarna upp oss, dom däremot var jätte gulliga och frågade hur det kändes och log som små solar. Först var jag förvirrad, men sen släppte det och jag kunde le jag med. Dom tog några prover, och sen hade vi ett samtal. Hon förklarade för mig att jag kommer att ha som mensvärk under min ruvarperiod och ska inte bli rädd, även att jag kan få röd/rosa flytningar - som en liten blödning ungefär. Men jag ska ändå testa mig på min TD, oavsett, och sen ringa dom för att meddela resultat. Hon kommer att ringa mig om några dagar för att höra hur jag mår, så dom har koll på överstimuleringen. Jag tog även upp att det kliar hemskt mycket av progesteronet, vaggisarna. Jag ska avvakta lite, men fortsätter det ska jag höra av mig - eventuellt måste jag kanske sluta med dom.
När vi gick vände sig alla om som vi mötte och önskade oss lycka till!! Det var en underbar känsla!
L
När vi kom hem kände jag absolut.. Nada! Är det normalt? Jag kände mig så.. Jag vet inte.. Mest förvirrad kanske, alltihop kändes så overkligt.. Jag trodde jag skulle ha ett lyckorus? Som jag hade innan vi åkte in..
L
Idag är det då RD2 (ruvardag).
Vaknade i morse utav att det stack och molade i tjejmagen, rätt så rejält. Men så var min blåsa väldigt full också..! Tog mig knappt upp ur sängen, men bara jag hade varit på toaletten så släppte det.
Idag känner jag rädsla, dom där jobbiga känslorna kom som en knapptryckning.. Jag är där igen, livrädd för att hoppas! Trycker ner mig själv och inbillar mig att det ändå inte kommer lyckas..
Att testet sen ändå kommer vara negativt. Att mensen kommer att komma..
Usch.. Jag vill ju så gärna att lilla pricken ska stanna där inne, vilja vara hos oss!

Äggplock

Jag har haft fullt upp under helgen och inte haft tid att uppdatera något här, ibland önskar man att det fanns mer tid på dygnet än vad det gör. Och kanske mer energi borde nog tilläggas..

L

Fredagen då..

Klockan åtta på morgonen, den ordinarie tiden, checkade vi då in på kliniken och blev visade in på vårat rum. Jag fick byta om till dom där "fina" landstings kläderna och hoppa i en skön morgonrock, rummet var helt okej måste jag säga! Inte alls så mycket dyster sjukhus känsla, fräsch säng och modern. Efter en stund kom sjuksystern och gick igenom alltihop med oss, vi fick ställa frågor osv. Så gjordes jag iordning med kanyl och min kille fick gå iväg..

När han kom tillbaka återstog bara lite mer väntande, och sen var det våran tur.

Under ingreppet hade jag två läkare, en sjuksyster och så min kille som snällt höll mig i handen.

L

När dom gav lokalbedövning kändes det ingenting, inte ett enda stick. Ena sidan trilskades och dom kunde inte bedöva så bra då jag hade för mycket blodkärl, och det betydde även att dom fick satsa på ett enda "stick". För att vara snälla så började dom med den andra sidan.

På väggen satt en skärm där man fick se när hon hämtade äggblåsor, rätt häftigt! Och vägg i vägg, med en öppen lucka, fanns embryologerna.

Efter bara en liten stund ropade dom "första ägget funnet". Gud vilken känsla det var! Det pirrade i hela kroppen och ögonen tårades, det går inte att beskriva känslorna som for genom kroppen just i den stunden! Efter det låg man och lyssnade hela tiden efter att dom skulle finna ägg. =)

Efter ett tag började det göra fasligt ont, dom gav mig flera sprutor morfin men som inte hjälpte.

Ännu värre blev det såklart när dom bytte till den sidan som inte var lika mycket bedövad.. Jag tror aldrig jag har klämt min killes hand så hårt någon gång! På slutet tyckte nog allihop synd om mig och peppade mig allt dom kunde, dom var verkligen jätte gulliga och omtänksamma. Men dom sista minutrarna kändes som en evighet!

L

När vi var klara fick vi gå tillbaka till rummet, vila och äta lite frukost. Tyvärr har jag väldigt svårt för att slappna av så där och speciellt om jag har ont, så jag vilade enbart när jag fick frukost. =) Annars vankade jag bara av och an mest. Embryologerna hann inte färdigt medans vi var där inne, så sjuksystern kom in på vårat rum senare och berättade att dom hade funnit 9 ägg. =) Det kändes otroligt bra, även om det lät lite.. Så hade jag ställt in mig på mindre, för att inte bli allt för ledsen. Men 9 ägg, det är lycka ändå!

L

En från labb kom också och berättade att dom skulle göra ICSI, det vill säga en mikroinjektion.

ICSI är en förkortning för intracytoplasmatisk spermieinjektion och innebär att en spermie injiceras med en tunn nål direkt i ägget. Detta görs när mannens spermier är för få, har för dålig rörlighet eller om en tidigare vanlig IVF-behandling inte lett till befruktning. De befruktade äggen odlas sedan vidare och efter några dagar återförs det bästa embryot till livmodern.

L
Eftersom jag var så pigg, fick jag åka hem vid elva. Sen väl hemma, total däckade jag på soffan och sov i flera timmar. Helt utmattad... Soffan och panodilen blev min bästa vän resten utav dagen, magen var så uppblåst och öm.

L

L

På lördags morgonen ringde Labb och meddelade att 5 ägg hade blivit befruktade och såg bra ut. =D Från ingenstans kom tårarna och bara rann, vi stog i köket och kramades en bra stund efteråt. Allt var bara så känslofullt! Nu håller vi tummarna att det är riktiga kämpar fulla med liv!

Ultraljud 2 och Ovitrelle

Det borde vara förbjudet att kliva upp extremt tidigt på lediga dagar...

I alla fall känner jag så just nu, då jag blivit sjukligt trött på morgonen sista tiden.. Sen är jag dessutom bortskämd med en morgontrött son numera.

L

Idag var det då dags för ultraljud 2 hos IVF, kändes mer nervöst den här gången om jag ska vara ärlig. Det gnagde en envis oro i magen medans vi satt och väntade på våran tur i väntrummet, hur jag än försökte så gick det bara inte att fokusera på den där attans teven med nyheterna på.

Till min besvikelse såg jag att det var samma kvinna igen som skulle göra ultraljudet, ställde in mig på stela minutrar.. Men den här gången pratade hon mycket mer och kändes avslappnad, vilket gjorde att jag slappnade av också.

Det gjorde faktiskt ont den här gången när hon tryckte mot mitt allra käraste där nere med apparaten, det kändes mer spänt. Hon sa ganska direkt att äggblåsorna såg mycket större ut än förra gången, att dom hade vuxit på sig fint.

När hon hade undersökt klart, satte hon sig och pratade riktigt med oss. Så vårat andra möte blev och kändes betydligt mycket bättre än första.

L

På eftermiddagen ringde dom och meddelade att dom fann ca 18 äggblåsor i storleken 18-19mm, östradiol värdet var perfekt och dom kände sig nöjda nog för ett äggplock!!! Jag ville verkligen tjuta av glädje, jag log med ett leende som sträckte sig från öra till öra!

Ingen mer nässpray och ingen mer Gonal-F, vi är äntligen framme vid slutmålen! Vi är där.. det är så overkligt!! Nervöst, spännande...! Det pirrar i hela magen!

L

På eftermiddagen tog jag min sista puff suprecur, jag kommer inte sakna den nässprayen och eftersmaken i alla fall! Medicinerna gör gott, det behöver inte betyda att dom smakar lika. ;)

L

Och prick klockan 20:00 ikväll låg jag redo för sista sprutan i behandlingen, nämligen Ovitrelle. Klockslaget var exakt och mycket viktigt, fick inte försenas eller tas för tidigt.

Som vanligt fick min kille sticka mig, jag är tacksam för att han gör det!

Sprutan var INTE rolig, det både spände och sved när han injicera. Jag trodde aldrig sprutan skulle ta slut! haha

L

Ovitrelle är ett läkemedel som innehåller koriongonadotropin alfa, som är mycket likt det som finns naturligt hos människor - men det tillverkas i laboratorier med speciell rekombinant DNA-teknik. Det tillhör en familj av hormoner som kallas gonadotropiner - som påverkar könskörtlarnas funktion. Könskörtlarna är äggstockarna hos kvinnan och testiklarna hos mannen. Dessa hormoner stimulerar bl.a. spermieproduktion hos mannen, och äggbildning hos kvinnan. som är involverade i den naturliga kontrollen av fortplantningen.

L

Ovitrelle används till kvinnor som genomgår assisterad reproduktionsteknologi, som IVF, provrörsbefruktning. Den används för att äggblåsorna skall genomgå en slutlig mognad och ges då 1 ½ dygn innan äggplock.

L

Behandling med Ovitrelle kan öka risken för att utveckla ett tillstånd som kallas ovariellt överstimuleringssyndrom, det är när äggstockarna överreagerar på behandlingen och utvecklar alltför många äggblåsor. Det vanligaste symtomet är buksmärtor.

L

Man bör avstå från samlag i minst 4 dygn, alternativt använda en barriärmetod som preventivmedel.
Hos patienter som genomgår denna behandling ökar frekvensen av multipelgraviditeter och multipelfödslar, jämfört med naturlig befruktning. Majoriteten av dessa är tvillingar.

L

L

L

På fredag klockan 08:00 ska vi befinna oss på IVF för att genomföra äggplock! Jag har knappt förstått det ännu! Att det är sant?

Tur nog har jag en snäll mamma som ställer upp och är barnvakt, gulliga hon!

Ultraljud

Idag var vi då in till kliniken klockan 08:00 igen för att göra första ultraljudet, för att se hur mina äggblåsor "mådde" (och om jag hade några.)
Dagen har varit mycket, mycket förvirrande!
L
Idag var det i alla fall mycket par där, väntrummet var fullt. Det är första gången jag ser så många där, och man inser rätt fort hur många det faktiskt är som behöver den här hjälpen - hur ensam man än kan känna sig, så är man inte det.
L
Kvinnan som gjorde ultraljudet var mycket stel.... Visst hon hälsade artigt, så som man gör. Men sen sa hon inte mycket alls. Hon visade in oss i rummet, pekade vart jag skulle klä av mig och började göra iordning maskinen. Jag är rätt van vid det här laget, så det bekom mig inte. Men nog reagerade man lite.... Jag klädde av mig och studsade upp i den så vanligt obekväma gynstolen, där låg jag sen. Hon talade bara om att hon började, sen sades inte ett knyst mer. Jag fick ligga där, stirrandes upp i taket till ljudet av maskinen och hennes knappande emellanåt. Konstigt nog så kändes det extremt tyst, så där ni vet.. obekvämt?
När hon var klar, fick jag hoppa ner och klä på mig. Hon satte sig vid ett bord och skrev, jag och min kille bara satt där i tystnad och såg på henne - stumma, undrande, oroliga och förvirrade. Till slut fick vi veta att kliniken skulle ringa senare med svar, min kille frågade då om allt ändå såg bra ut. "jadå, det gör det". Allt svar vi fick..
Eftersom det är första gången jag går igenom en sån här sak, så har jag såklart ingen susning om hur det går till alls! Det blev bara alldeles tomt i huvudet, samtidigt som en oro började växa...
L
Våran gulliga barnmorska mötte upp oss direkt efter för att ta prov, jag tycker hon är så trevlig och lätt att prata med. Hon förklarade i alla fall att läkaren skulle kolla på bilderna m.m.
L
Så där då, allt klart med ultraljud och prover på ca 20min. Klä på sig och hem igen..
L
På vägen hem bubblade såklart alla frågor upp som man egentligen hade velat ställa, som till exempel: Såg hon några äggblåsor överhuvudtaget??? Hur många?
Men vi hann inte fundera så mycket mer.. Kliniken ringde någon timme senare och bad så hemskt mycket om ursäkt, men TPK:n hade dom råkat ta i fel rör och det hade koagulerat - så det var omöjligt att läsa värdena. Det var bara att vända om och åka tillbaka.
L
Som sagt.. Mycket, mycket förvirrande dag!!
L
Nu här på kvällen fick vi då till slut telefonsamtalet vi oroligt väntat på, tack och lov ringde den andra trevliga. =) Och nu fick jag chansen att ställa alla frågor och berätta om min oro m.m. Få prata riktigt.
På högra sidan fann dom 10 äggblåsor, största var på 16mm och den minsta på 12mm. Dom fann lika många på vänstra sidan (om jag förstod rätt). Jag ska in på onsdag igen på morgonen och göra nytt ultraljud, då dom vill att äggblåsorna ska få växa på sig lite till. Helst vill dom ha dom till 18mm, och dom beräknar att en äggblåsa växer 1 - 1½mm per dygn.
Mitt TPK och östradiol såg jätte bra ut, inga ändringar i doseringen på medicinerna. Bara att vänta så äggblåsorna får mogna mer.
L
Efter samtalet kände jag mig mycket, mycket glad och lättad!
Man är ju orolig nog ändå, det är många moment att ta sig igenom!
L
Så nu håller vi tummarna HÅRT. =)

Ont ont

Nu spänner det och ömmar rejält emellanåt, på kvällarna känns magen som en uppblåst ballong! Har avverkat min jobbhelg nu i alla fall, och jag lovar att det har känts när jag kommit hem efter passen! Så är nog glad vid närmare eftertanke att jag ordnade semester ändå, när det kommer till min nedre region så är jag känslig... Och om jag är så här känslig nu, så kan jag tänka mig sen efter äggplock. På dagarna är jag en zombie, fruktansvärt trött då jag blir nattpigg av kortison och får uselt med sömn. Man känner sig då inte riktigt som människa i alla fall. Borde egentligen sova nu då... Ska upp tidigt och åka milen till IVF, ultraljud! =) Känns spännande, nervöst och läskigt! Jag vågar aldrig hoppas fullt ut längre, vi har haft för många motgångar för det... Nej, försöka sova! Natti!

IVF kliniken

Idag klev jag upp tidigt för att vara hos kliniken 8:00, älsklingen tog ledigt och följde med. Även om det bara var blodprover dom tog idag, så värmer det att han alltid vill följa med och vara delaktig. Ibland kan det ju kännas ensamt när man går igenom såna här saker, och då är det fint om man kan stötta varandra. Jag kräver det inte utav honom, att han ska följa med för minsta lilla blodprov - utan han vill och har valt själv. =)
L
Eftersom det bara var två rör dom ville ha idag, så gick allting på 10 min. Dom andra som satt och väntade lär ju ha undrat vad vi gjorde där egentligen. =) Jag har inte tagit kontakt med några andra på kliniken och pratat, vi har inte varit där så många gånger ännu och dom få gånger vi varit där har det bara varit vi - eller så har det varit snabb visit.. Men jag måste då säga att alla verkar så himla gulliga och trevliga, dom små intryck jag fått. Man känner att alla har förståelse för varandra, där vi sitter i väntrummet. Man kan ge varandra menande blickar, ungefär som när man befinner sig på avdelningar för speciella sjukdomar - alla känner med varandra.
L
Vi åkte hem till mina föräldrar och drack lite kaffe efteråt, eftersom det gick så fort och vi hade hela dagen framför oss.
L
På eftermiddagen, runt tre, ringde kliniken och meddelade svaren. Jag ligger i precis rätt fas med min dos och behöver varken höja eller sänka Gonal-F, det känns verkligen jätte skönt! Det känns som om jag hållt andan och kunde äntligen släppa ut luften.
Däremot var inte läkaren helt nöjd med min TPK, visst hade värdena stigit - men han ordinerade att jag ska ta 20mg kortison /dag istället för 10mg. Jag gillar inte det.. Jag avskyr kortison, jag samlar på mig vätska fortare än en hink fylls med vatten.. Men jag gillar läget, det är så här det är. Och man påminner sig själv konstant om varför man gör det, i slutänden får man ju förhoppningsvis något fantastiskt.
L
Jag ska dit på måndag igen, 8:00, för att göra ultraljud och ytterligare prover.. (min stackars arm! Det gör ont när dom sticker nu eftersom jag bara har en arm med fin ven som alla tokälskar att sticka i! )
Men är vi snart där? Är det sant? Det är inte längesen man stog och var frustrerad över att det kändes som en evighet innan man fick börja spraya.. Sen väntade man på att få börja med sprutan, men tiden går ju väldigt fort ändå. Jag minns när vi hade varit på första mötet med IVF, den kvällen rann mina tårar oavbrutet. Det kändes som om flera stenar lyftes från min bröstkorg, allt jag hade hållt inne kom äntligen ut. Jag antar att det är därför jag mest är positiv, glad och inte skriver så mycket om oro eller att jag mår dåligt. För jag är så tacksam, så det finns inte, över att man kan få sån här hjälp! Visst har jag mina dagar då det känns extra jobbigt, just eftersom jag lagt ett år bakom mig nyss med mediciner och sjukhusvistelse. Men dom byts fort ut mot att jag är ju där jag vill nu, jag är förbi det där. Och jag kan se vårat mål nu.
L
Jag ringde jobbet idag och fixade med semester också, det var nog lite motigt för dom eftersom vi har mycket nu. Men dom har hela tiden vetat om det här och min chef har gett godkännande, visst kan det kännas taskigt att ta ut semester mitt i en sån här period.. Men som dom säger; "Det är så nu, du ska inte tänka på det alls."
Jag har valt att ta ut en hel veckas semester, med tanke på mitt jobb och infektionsrisk m.m. Jag läker dessutom långsamt med min sjukdom och kan nog behöva vila, sen vill jag ha möjlighet att kunna ta in allt riktigt. Jag vill rå om mig och min familj.

Sprutdag 5

Hallå i solen!
Idag är himlen blå till och med! Helt underbart! =)
L
Jaha, idag blir femte dagen med Gonal-F och kortison..
Det går bra faktiskt! Min kille får fortfarande ge mig sprutan, det funkar så bra och han får ju på ett sätt faktiskt vara delaktig. ;) Vi hjälps åt att komma ihåg sprutan på kvällen och han påminner mig om sprayen m.m. Sen är det ju det att jag inte vill sticka mig själv också.. hihi.
En kväll gjorde det faktiskt ont när han stack och det sved, men det gick över rätt fort. Annars känns det inget speciellt.
Humöret har blivit en aningens bättre sen jag fick minska ner suprecur, jag är lika känslig och kan lätt börja gråta. Men humöret svänger inte och jag blir inte lika lätt irriterad/arg. Däremot är jag väldigt trött och orkeslös, när jag väl har energi så varar det inte nå längre stunder.
L
Idag stramar det åter igen där nere vid äggledarna, magen putar ut lite och det känns nästan som molande värk - men ändå inte. Man kan kanske beskriva det som att det känns som att mensen är på väg, ungefär så.. haha! Det är jätte knepigt att försöka förklara! =) Mest en obehaglig känsla, det gör inte ont. Hade så dagen efter första sprutan, sen har det inte känts något förrän idag.
L
Har börjat läsa i lite forum, det känns skönt att veta att det finns fler som har samma frågor och funderingar ibland. Att vi går igenom samma sak. =) Däremot kan man reagera över hur olika alla behandlas! Just nu skrivs det om BMI och att det är olika gränser på olika ställen, men även samma klinik kan ha olika gräns - beroende på om du får tre försök av landstinget eller om du betalar själv. Jag har ingen aning om vad min klinik har för BMI gräns... Dom har inte sagt något, men jag hoppas innerligt att jag ligger under den gränsen i såna fall!
Det här med BMI tycker jag är korkat! Det är det dummaste dom någonsin har kommit på!
Alla är vi väldigt olika i kroppen! Det är så mycket som spelar in på en vikt; Skelett, muskler, vätska, fett... Jag menar, en tjej som är kort men vältränad kan få hög BMI - men är inte tjock för det!
Några skrev och berättade i forumet att dom hade blivit tillsagda om att gå ner i vikt, innan dom fick börja med IVF. Fastän dom var smala och vältränade, är inte det konstigt? Man kan inte stirra sig blind på en enkel våg och utgå ifrån den. Om det ska vara riktigt, så ska dom i såna fall ha en våg som mäter fett OCH muskler. Sen har man ju faktiskt ögon att se med också, eller hur?
L
Nåja..
I morgon är det dags för ett besök på kliniken då, klockan åtta på morgonen ska vi vara där! Får se vad "domen" blir. ;)
L
Kram på er!

Sprutdag 2

Igår började jag med kortison, minskade ner Suprecur till 1x3/dag.

21:50 tog jag min första dos Gonal-F, eller ja.. Min kille fick sticka mig, jag låg på soffan och stirrade upp i taket! haha =) Det kändes faktiskt ingenting, men det där att sticka sig själv.. Nej usch. Lite nervöst var det när vi pysslade med doseringen, först ska man ladda och trycka ut 37,5 E för att kolla så det fungerar som det ska. Den är "segare" än en insulinpenna att dra upp doseringen, men fördelen är att man kan låta den stå kvar på den dosering man ska ha - så är det bara att dra ut och trycka.

Idag vaknade jag då och kände att det liksom "stramade" vid äggledarna, undrar om det är normalt? Det gör inte ont och jag lider inte utav det, har ju läst att många tycker att det spänner osv. men det först några dagar senare...? Iof så äter jag kortison också ja.. Hm..

L

Så här ser då den kära sprutan ut:

Man tappar då hakan när man ser hur mycket den skulle ha kostat, för EN enda spruta! Helt sjukt... Tur högkostnadsskyddet finns och att vi får tre försök av landstinget.. Annars är nog inte IVF en sån billig "resa"... Man kan räkna med uppåt 50 000:- !

L

Lite om vad sprutan gör:

L

GONAL-f innehåller ett läkemedel som kallas follitropin alfa.

Ett follikelstimulerande hormon, d.v.s. ett ämne i kroppen som stimulerar bildningen av en s.k. äggblåsa (follikel). Det är i äggblåsan ägget ligger tills det blir ägglossning då blåsan spricker.

L

Detta läkemedel ökar risken för att dina äggblåsor utvecklas för mycket och blir stora cystor. Om du får smärtor i nedre delen av buken, snabbt ökar i vikt, mår illa eller kräks eller om du får svårt att andas, ska du genast tala med din läkare.

L

När du använder GONAL-f finns det större risk för att du blir gravid med fler än ett barn samtidigt (”flerbördsgraviditet”, oftast tvillingar) än om du blir gravid på naturligt sätt. När du genomgår assisterad befruktning har risken för flerbördsgraviditet samband med din ålder, kvaliteten på och antalet befruktade ägg eller embryon som placeras in hos dig.

L

När du genomgår assisterad befruktning eller dina äggstockar stimuleras att producera ägg, löper du större risk att få missfall än den genomsnittliga kvinnan.

L

Behandlingen fortsätter tills dina ägg har uppnått önskad utveckling. Detta tar vanligtvis omkring 10 dagar, men kan ta allt från 5 till 20 dagar. Din läkare kommer att använda blodprover och/eller ultraljudsapparat för att kontrollera när detta sker.

L

Så ser det då ut, steg 2 i behandlingen. =) Får se hur mina värden ser ut på torsdag, då jag ska in till kliniken och ta prover.

Känns bra i alla fall att man går framåt!

Klartecken! =D

I morse ringde dom från IVF mig, dom hade fått provsvaren på TPK:n och nu har jag fått klartecken att börja med Gonal-F på lördag kväll! *pustar ut*
Ska även äta kortison Prednisolon 10mg, 1/dag. Värdena var inte så där jätte bra (TPK) men med kortison så ordnar det sig. =)
Det verkar som att vi håller tidsschemat ändå! =D Så nu blev jag på kalashumör igen!
L
Ska försöka få tag på min chef i morgon, för jag lär eventuellt söka semester den veckan äggplock är tänkt.
L
Känns så bra att vi får gå vidare till nästa steg som tänkt, just för att något äntligen kanske går som vi vill utan en massa krångel eller motgångar. Sånt tycker jag att vi har fått nog av.. Eller?
L
Kram på er!

Krångel

Min son väckte mig strax efter nio idag, vi var nog trötta bägge två och behövde sovmorgon antar jag? Men skönt var det i alla fall!
Gick upp, satte på kaffet och ringde IVF för att höra om mitt provsvar.
Det såg helt perfekt ut och jag var redo för nästa steg, vi började prata om att jag ska börja med sprutorna på lördag. Då ser hon i min journal att dom missat ett prov, nämligen TPK:n - eftersom jag har en annan sjukdom så vill dom ha koll på även dom värdena. Jag talade om för henne att jag inte fått någon information om att dom ville ha det nu också, samtidigt som det andra. Så redan där blev det stress och förvirring! Hon ringde till min vårdcentral för att få en tid akut, ringde mig igen och sen ringde vårdcentralen. Det var bara att få i sonen frukost, klä på och göra oss iordning. Tur nog skickade vårdcentralen mitt prov denna gång, så jag slapp den extra kostnaden med kuvert och express. *puh*
L
Jaha.. Så vad vet jag efter denna dag då? Jaaa... Egentligen inte så mycket? Provet såg bra ut, men jag vet inte om det är grönt att köra igång med sprutorna på lördag då.... SUCK! Får mer information på fredag...
Självklart vet jag om att dom vill ha koll på mina värden, det har jag vetat hela tiden. Jag har ju min läkare inblandad i den här behandlingen också pga min sjukdom, men jag hade inte fått information om NÄR dom ville börja ta dom proverna..
Nåja, nu är det gjort i alla fall.
Men förvirrande, det är det! =)
L
Hoppas hoppas jag slipper skjuta på det mer...!

Alla Hjärtans Dag

Hej på er!


Har ni överlevt allt snöväder? Vi blev insnöade här i fredags, det blåste hela natten och vräkte ner. Vi kom inte ut med bilen ens en gång, mitt i vägen befann sig en vall på 1 meter och plogbilen kom inte förrän vid två tiden. Men det positiva i det hela var ju att vi fick en mysdag hemma. ;)
L
I helgen var mina vänner ut, jag stannade hemma då jag är alldeles för trött utav mig för att orka med sånt just nu. Känns en aning trist, men man känner ändå att det är för sån kort tid i ens liv. Och det är för något viktigt som jag önskar så innerligt!
Men jag vet inte om mina vänner tycker jag är tråkig just nu. =P
L
L
Idag var jag då och tog prov, vilket projekt! Känns lite knepigt att man ska skicka provet själv, man blir lite nojig - tänk om det inte kommer fram? Har läst om en tjej där provet kom bort när hon skickade det... =S
Men i alla fall, köpte ett vadderat kuvert som det stog på lappen. Sjuksyrran la provet i en skyddshylsa och vadderade in det ordentligt så det låg still, i med det i kuvertet och så till posten. Bara för att det skulle vara express, kostade det ytterligare 119kr! Jisses..! Hade varit billigare att åka till kliniken och ta prov där istället.
Nu hoppas jag då innerligt att jag får svar på onsdag om att jag är tillräckligt nedreglerad, och får börja med sprutorna den här veckan! Ser fram emot när jag slipper spraya så mycket, jag är inget fan av nässpray i vanliga fall heller egentligen. Är rätt känslig i näsan och blir lätt irriterad.
L
Det pirrar i hela kroppen när man tänker på "att snart så..."
Det är inte många veckor kvar nu!
L
Alla hjärtans dag är rubriken, och det är det!
Ska ni hitta på något mys där hemma? Eller ska ni ut och äta? =)
Vi ska tända massa ljus och Lax till middag, kanske någon god efterätt.
L
I vilket fall, hoppas ni får en mysig kväll!

Dålig uppdatering..

Ja, här skrivs inte mycket direkt... Det är bara det att jag tycker det blir så mycket liknande inlägg, det händer inte så mycket mer just nu än att jag "puffar" på som jag ska. Jag och nässprayen, min nya trogna följeslagare - ungefär. Mina symtom varken minskar eller ökar, även det står still på samma nivå. Jo! Det ömmar inte längre i brösten, och det gör inte ont att borsta tänderna längre. =) igår var jag in och pratade lite med min chef om med hur kort varsel jag kan ta ledigt, jag jobbar ju inom ett speciellt yrke och kan inte bara gå ifrån hux flux - vikarie måste sättas in. Och just nu är det svårt för mig att säga något exakt och konkret till jobbet, men chefen trodde att det nog skulle lösa sig - dom vet ju vad det gäller. Känns bra att kunna prata med min chef, hade nog blivit lite krångligt annars.. Allt styrs ju så mycket utav värden och hur jag svarar på behandlingen. På måndag är det provtagning i alla fall, sen får vi se om jag kan börja med sprutorna. Annars då? Jag går oftast runt segare än en sengångare efter jobbet, ibland måste jag lägga mig och vila när jag kommer hem. Trötthet är drygt, men jag är rätt van sen förra året ändå. Just nu har jag verkligen nedräkning och kan ibland känna mig riktigt nervös! Jobbigt när ens "öde" helt ligger i vetenskapens händer, och du kan inte påverka det. Bara göra det man blir tillsagd, och vänta. =) Kram på er!

Spraydag 13

Där har ni mig den senaste tiden! haha
Har inte kommit till Psycho än, men när humöret svänger så kan man faktiskt känna sig som en. Just för att det inte går att kontrollera, det kommer liksom utan förvarning och ibland helt utan anledning.
L
Blödningen kom i lördags också, känns bra! Slipper man fundera på det där, så det blev spraydag 11. Den är precis lika riklig som min mens i vanliga fall.
L
Här i helgen har jag gråtit för minsta lilla, och ibland utan att veta exakt varför egentligen.
Brukar titta på "Livet på BB", har ni sett det? Förut kunde några tårar komma för att det är så "fint" eller "sorgligt", men nu..! Oj vilka störtfloder ibland, känslorna ligger liksom på ytan!
Däremellan kan jag bli super irriterad eller lätt stött, efteråt skäms man som en hund.. Ja, på tal om hund.. Det är synd om våran! haha Han är så extremt vaktig av sig, så en dag fick jag värsta flippen på honom när han som vanligt sprang mot dörren och skällde. Jag vråla i för kung och fosterland och han åkte på plats, min familj satt bara vid bordet och gapade. Det var nästan så jag själv tappade hakan!
L
Eftersom jag svänger i humöret nu, så fick jag lov att berätta för min son att det är medicinerna som mamma tar som gör henne retlig och känslig. Att jag inte rår för det och att han inte ska tro att jag är arg på dom på riktigt, det kändes viktigt för mig att få förklara. Han vet att jag tar mediciner, eftersom han fick lov att följa med och hämta på Apoteket. Än vet han inte varför jag tar dom, utan jag har försökt förklara att det är för bara några veckor och att när han blir lite äldre så får han veta. Men att han inte ska vara orolig. Jag tror inte att han funderar så mycket egentligen, förra året åt jag också mycket mediciner och var på sjukhus - så han är rätt van. Men visst har han frågat om jag är dålig, där har jag svarat nej men att jag behövde lite mer mediciner. Jag vet inte hur andra gör med sina barn?
L
Min son är stark som ett lejon, och jag är så stolt över honom. För att vara så liten, så är han otroligt klok, varm, omtänksam och stark. Han var helt underbar när jag fick lov att vara på sjukhus så mycket och var otroligt trött, orkade ingenting. Han kunde klappa mig på kinden och säga: Mamma, gå och vila du. Mitt älskade barn!
L
Inte har jag blivit av med huvudvärken heller, förut var den inte så intensiv - men nu när jag får den! Usch... Man får skynda sig att ta värktabletter!
På jobbet har jag en kollega som är i klimakteriet, jag kan säga att vi känner med varandra! haha
Vi är lika virriga, sitter och försöker vädra våra skjortor samtidigt när svettningarna kommer, blir yra och trötta. Men, det fina : vi förstår varandra! haha Min tröst är i alla fall att det snart går över, jag har klimakteriet på "lån". Och jag ser INTE fram emot den dagen när jag har åldern inne för den riktiga! =S
L
Nu låter det som att jag är så där hela tiden, men så är inte fallet! =D
Det är bara jag som skriver av mig för att gå "gnälla" lite, annars är jag ju mitt gamla vanliga jag. Kanske inte med samma sprudlande energi och sociala entusiasm, men med humor och glädje.
L
Kram på er!

migrän

I morse vaknade jag med världens huvudvärk när klockan ringde, det var bara att skynda sig upp och ta värktabletter. Jag får väldigt lätt migrän och blir sjukt dålig, ligger i fosterställning och kräks så fort jag rör huvudet någon ynka millimeter. Nu hann jag gudskelov ta tabletter i tid! Det ömmar det i tandköttet när jag ska borsta tänderna och frossan är lite mer intensiv nu när den kommer, ända in i benmärgen känns det som. Ja.... Vad gör man inte för det där efterlängtade lilla livet? Den 14:e ska jag ta mitt första blodprov, inte alls långt kvar nu! Hoppas östradiol gått ner som det ska och att jag får börja med sprutorna. Kram

Frågetecken kring Suprecur

Nu känner jag mig verkligen förvirrad, och för en stund riktigt orolig!

Satt och läste i ett forum om Suprecur, tider och så där. Meningen var att jag ville se hur många det är som mår som jag, vilket faktiskt visade sig vara många! (skönt att veta att man inte är ensam, att det eventuellt skulle vara nå fel...)
Anyway! Jag upptäcker att många fått olika information angående nässprayen?! Hur kan det vara så olika?

En del skrev att dom hade 2x4/dag, alltså en sprut i vardera näsborre 4ggr/dag? Och att det var noga med 8 timmar mellan och att man skulle ta på exakt klockslag, det fick diffa på 10-15min. Det var DÄR det blev som en klump i magen åt mig! Jag tänkte direkt på om jag tar för tätt?

Men nu pustar jag ut! Majoriteten skrev att det inte spelade någon roll egentligen, bara man fick i sig sin dos och att det var utspritt över dagen. Att tider inte var så noga, och nu när jag tänker efter - så sa faktiskt inte min klinik någonting om tider, det dom sa var : morgon, eftermiddag och kväll. Både på mötet och på telefon, men att det var noga med sprutorna och klockslag. Det står 5 timmar på Suprecurs förpackning också, så alltså.. Nedreglerad blir man nog ändå.
Det är säkert individuellt vilka doser man får.

Puuuust!

Spraydag 7

Idag har jag inte känt mig nå vidare alls, tröttheten slog till lika hårt som en stekpanna i huvudet ungefär. Huvudvärken kommer och går, svettningar, frossa, spänd mage..
Är det bara jag, eller har fler haft såna här symtom??

När jag klev upp i morse kände jag mig konstigt yr och lite smått illamående, jag vet att jag i vanliga fall är känslig mot läkemedel - men så här känslig?

Så jag har gått runt som i dvala på jobbet, fick verkligen anstränga mig för att ens kunna koncentrera mig en aning på mina arbetsuppgifter. Skönt nog, som jag skrev förut, har jag förstående arbetskamrater. Idag har jag heller inte varit speciellt social eller skämtsam, har helt enkelt inte orkat. Ungefär 20 minuter innan mitt arbetspass var slut, sa dom åt mig att gå - jag höll på att somna där jag satt! Kommer det alltid vara så här? Eller kommer det att bli bättre?

När jag kom hem fikade jag med en väninna, låt mig säga så här - jag lät mest henne sköta snacket! haha Jag hade fullt sjå att lyssna. ;) När hon åkte hem la jag mig en stund och sov 40min ungefär, när jag vaknade hade jag huvudvärk igen. Den går över relativt fort i alla fall, det här är inget som är olidligt direkt utan det enda som är jobbigt är tröttheten. Allt det andra är mest sånt som kommer och går, inte direkt så intensiva heller just.

Nu går jag mest och funderar över när blödningen ska komma? Hmm... Jag vet ju inte vad som är vanligt? En vecka?

Mitt hopp växer igen känner jag, jag ser på mina gravida väninnor och bekanta med sån där värme ni vet? Förut var det bara jobbigt.. Nu.. Ja, det bekommer mig inte. Jag känner själv en längtan på ett annat sätt nu, säkert för att man känner hopp som man inte kände förut. Samtidigt försöker jag bromsa mig själv en aning, för det finns ju faktiskt en chans att det inte fungerar på första försöket.... Jag vill inte bli alltför besviken, ledsen... Jag försöker att inte tänka allt för mycket på det.
Vi pratar ibland om det här hemma, framtida syskon. Men det heter just så också; "framtida". Inget om att det kanske fungerar nu, det kanske är ett försvar?
Men självklart har jag smygtittat på bebiskläder och drömt, funderat på alla kläder jag har i kartonger.. Då pirrar det i magen! Men jag tillåter mig själv att enbart drömma en liiiiten, liten stund.

Välkomna hit!

Hej och välkomna in till min blogg! Här skriver jag om våra försök att bli gravid med hjälp utav IVF, lite kortfattat om resan dit kan ni läsa till höger i sidmenyn.

Jag tänkte först inte starta en sån här blogg, tyckte att det räckte med min andra privata blogg. Men så insåg jag att det kändes så rörigt, då jag ville hålla isär inläggen. Jag kände ett större och större behov att få skriva om våran behandling, alla känslor m.m. Så efter att ha läst andras bloggar om IVF, så bestämde jag mig till slut för att starta en egen. =)

Tills vidare kommer jag att vara anonym, och jag ber att få vara det.
Vi har bara valt att berätta för vissa om det vi går igenom, det är trots allt något väldigt känsligt. Och med tanke på det vi har gått igenom innan vi ens fick komma till IVF, så är det nog ett sätt att skydda oss känslomässigt utifall det inte kommer att fungera.

Vi genomgår då IVF försök 1, började spraya den 26:e Januari på mensdag 21.
Min blogg kommer inte att innhålla några förkortningar som dom flesta blogga gör, så som "ET", "ÄP" och så vidare. Jag vill att alla som läser ska kunna förstå och slippa tänka på vad dom förkortningarna betyder, för alla är ju inte insatta i den lilla värld som bildas när man genomgår IVF och alla dessa ord. =)

Såklart är det en väldigt konstig känsla att befinna sig här, för det är ju inte något som man tror att man ska behöva gå igenom. Man förstår ju inte andra, förrän man själv råkar ut för det - och det är ju något som är väldigt sant!
Jag har barn sen tidigare på snart 6år, med en annan pappa, och jag tänkte aldrig tanken att jag en dag skulle stöta på problem när jag ville försöka få syskon. Därför blev det med ens väldigt jobbigt när vi insåg att det inte var så lätt som vi trott..
Ännu värre när vi fick det sagt att vi behövde hjälp.

Men jag har haft så otroligt underbara och gulliga läkare, sjuksystrar och undersköterskor som stöttat både mig och min fästman på vägen. Dessutom fick jag överraskningen att min läkare från kvinnokliniken även blev vår läkare på IVF, det kändes så fantastiskt tryggt och skönt!
Jag trivs med och litar på henne.



Nu är jag då på SPRAYDAG 5 med Suprecur.

Och nu har jag börjat få svettningar som varvar med frossa till och från,trötthet samt huvudvärk som spänner lite lätt. Nu har jag ju inga erfarenheter utav det här, men hoppas innerligt att det inte blir värre?
Det går faktiskt bra på jobbet, alla mina kollegor vet om min situation och jag får mycket stöd. Har enbart jobbat två dagar sen jag började spraya hittills, lite jobbigt är det när svettnings attackerna kommer men dom går över rätt fort. Det går även bra att gå ifrån för att spraya, det tar ju inte direkt lång tid. Det sköna är att inte behöva "smyga", jag valde att berätta för mina kollegor rätt så direkt och dom vet även om allt det andra. Även min chef fick veta här i början av månaden, ni må tro vad jag var nervös då! Men hon var bara positivt inställd och önskade oss lycka till, jag skulle även hålla henne informerad om mitt mående. Det kändes så otroligt bra att få hennes stöd!

Andra som läser och kanske har gått igenom IVF, berätta gärna om era erfarenheter! =)

Kram på er!

Inlägg

Eftersom jag började skriva i min privata blogg, så kopierar jag in en del av dom inläggen här.

26:e, SPRAYSTART

Då var det äntligen dags att få börja med nässpray!

Kändes som en evighet, bara gå runt och vänta på att dagen skulle infinna sig.

Vänta är något jag verkligen bemästrar numera, men tålamodet vill gärna ändå sticka sin väg ibland... Man får liksom fånga in det med lasso och knyta fast, fastän man är ivrig och förväntansfull! Man känner sig som en häst som trampar runt när den står still, ivrig att få skritta iväg. haha

Jag ska ta den 3ggr/dag, en sprut i vardera näsborre. Så för min egen skull har jag valt fast schema, 9:00, 15:00 och 21:00. Tycker det är enklast att komma ihåg då, sen har jag såklart påminnelse på telefonen. ;) haha

Den har verkligen ingen god efter"smak"! Nå metall/järn aktigt, inget vidare i alla fall.

Lite info om Suprecur:

Den hämmar äggstockarnas funktion, vilket leder till att produktionen av de kvinnliga könshormonerna östradiol och progesteron minskar. Mensen uteblir och man undviker spontan ägglossning, när koncentrationen av östradiol har sjunkit till låg nivå inleds nästa steg i behandlingen med Gonal-F.

Ja, då vet ni mer om var jag befinner mig i behandlingen nu. Eftersom jag började på dag 21 i menscykeln, så kommer jag ändå att få som en "mens" - en blödning som är ett tecken på att man är nedreglerad.

Om man börjar på mensens första dag, uteblir nästa "mens" helt vad jag förstått? Ja, mycket olika står det överallt och alla är vi individuella - det får man inte glömma. ;)

22 Januari

Suprecur

Nu har jag alla mina meds hemma! Den här nässprayen kom in väldigt snabbt, nu kan man pusta ut och med ro invänta onsdag, då jag ska börja spraya. =D

Det känns så bra, och det börjar sjunka in att det här faktiskt händer! Vi är där nu och ska tillsammans med så många andra påbörja våran IVF resa, kampen om att kunna få barn. Är tacksam att den här hjälpen finns för oss, tänk vad långt vi kommit egentligen i utvecklingen!

19 Januari

Underbara Apotek!

Klockan tolv fick jag ett samtal från en på apoteket som än en gång hade pratat med leverantören, och hon meddelade att Synarela tyvärr inte kommer förrän 7-9 Februari. Men hon hade tänkt på den andra sorten jag hade nämnt, Suprecur. Och hon undrade när jag skulle börja spraya.Så hon la in en beställning åt mig på nässprayen på en gång, och sa att jag bara behöver komma in med receptet sen.

HUR UNDERBART SNÄLLT ÄR INTE DET??! =D

Det gjorde då mig jätte glad i alla fall! =D

Förhoppningsvis kommer receptet idag så jag kan åka in med det till Apoteket.

Jag känner mig hur lättad som helst, nu kanske vi kan köra som tänkt ändå!

17 Januari

Medicin krångel!

Fick sms i lördags från Apoteket att allt var klart förutom Synarela nässpray, så jag hade ju förhoppningar om att den skulle finnas idag då. Men leverantören meddelade att den kommer tidigast 7 februari! Det går ju inte! Jag ska ju börja spraya nästa vecka! =S Så in och hämtade ut allt det andra i alla fall, ringde kliniken med gråten i halsen så fort dom hade telefontid igen klockan 18:00. Ingen svarade så tredje gången lämnade jag meddelande på telefonsvar. Liten tid senare ringde äntligen en barnmorska upp! Det är ändrat nu till Suprecur nässpray istället, enda skillnaden är att den ska tas 3ggr/dag istället för 2. Receptet kommer förhoppningsvis i morgon så jag kan åka in med det och boka beställning. Jag hoppas verkligen att dom hinner få hem nässprayen nu!!