Idag klev jag upp tidigt för att vara hos kliniken 8:00, älsklingen tog ledigt och följde med. Även om det bara var blodprover dom tog idag, så värmer det att han alltid vill följa med och vara delaktig. Ibland kan det ju kännas ensamt när man går igenom såna här saker, och då är det fint om man kan stötta varandra. Jag kräver det inte utav honom, att han ska följa med för minsta lilla blodprov - utan han vill och har valt själv. =)
L
Eftersom det bara var två rör dom ville ha idag, så gick allting på 10 min. Dom andra som satt och väntade lär ju ha undrat vad vi gjorde där egentligen. =) Jag har inte tagit kontakt med några andra på kliniken och pratat, vi har inte varit där så många gånger ännu och dom få gånger vi varit där har det bara varit vi - eller så har det varit snabb visit.. Men jag måste då säga att alla verkar så himla gulliga och trevliga, dom små intryck jag fått. Man känner att alla har förståelse för varandra, där vi sitter i väntrummet. Man kan ge varandra menande blickar, ungefär som när man befinner sig på avdelningar för speciella sjukdomar - alla känner med varandra.
L
Vi åkte hem till mina föräldrar och drack lite kaffe efteråt, eftersom det gick så fort och vi hade hela dagen framför oss.
L
På eftermiddagen, runt tre, ringde kliniken och meddelade svaren. Jag ligger i precis rätt fas med min dos och behöver varken höja eller sänka Gonal-F, det känns verkligen jätte skönt! Det känns som om jag hållt andan och kunde äntligen släppa ut luften.
Däremot var inte läkaren helt nöjd med min TPK, visst hade värdena stigit - men han ordinerade att jag ska ta 20mg kortison /dag istället för 10mg. Jag gillar inte det.. Jag avskyr kortison, jag samlar på mig vätska fortare än en hink fylls med vatten.. Men jag gillar läget, det är så här det är. Och man påminner sig själv konstant om varför man gör det, i slutänden får man ju förhoppningsvis något fantastiskt.
L
Jag ska dit på måndag igen, 8:00, för att göra ultraljud och ytterligare prover.. (min stackars arm! Det gör ont när dom sticker nu eftersom jag bara har en arm med fin ven som alla tokälskar att sticka i! )
Men är vi snart där? Är det sant? Det är inte längesen man stog och var frustrerad över att det kändes som en evighet innan man fick börja spraya.. Sen väntade man på att få börja med sprutan, men tiden går ju väldigt fort ändå. Jag minns när vi hade varit på första mötet med IVF, den kvällen rann mina tårar oavbrutet. Det kändes som om flera stenar lyftes från min bröstkorg, allt jag hade hållt inne kom äntligen ut. Jag antar att det är därför jag mest är positiv, glad och inte skriver så mycket om oro eller att jag mår dåligt. För jag är så tacksam, så det finns inte, över att man kan få sån här hjälp! Visst har jag mina dagar då det känns extra jobbigt, just eftersom jag lagt ett år bakom mig nyss med mediciner och sjukhusvistelse. Men dom byts fort ut mot att jag är ju där jag vill nu, jag är förbi det där. Och jag kan se vårat mål nu.
L
Jag ringde jobbet idag och fixade med semester också, det var nog lite motigt för dom eftersom vi har mycket nu. Men dom har hela tiden vetat om det här och min chef har gett godkännande, visst kan det kännas taskigt att ta ut semester mitt i en sån här period.. Men som dom säger; "Det är så nu, du ska inte tänka på det alls."
Jag har valt att ta ut en hel veckas semester, med tanke på mitt jobb och infektionsrisk m.m. Jag läker dessutom långsamt med min sjukdom och kan nog behöva vila, sen vill jag ha möjlighet att kunna ta in allt riktigt. Jag vill rå om mig och min familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar