Dagarna går sakta men säkert framåt.. På något vis har dom ju tagit sig förbi och fram till ruvardag 9. =) Men det var länge sen jag upplevde att tiden gick så här segt.
L
Mina symtom kvarstår, halsbrännan och illamåendet kommer allt oftare - men där påpekade minsann IVF att det kan vara Pravidel tabletterna som gör det. Hrm.. Jag vill gärna tro att det är annat.. Så jag väljer det. =P
Har inte haft så farligt med molande värk, var inställd på ungefär mensvärk som dom sa på samtalet. Men det jag mest har känt av är äggstockarna, ingen värk i rygg - där jag brukar få ont när mensen är på väg tex. Så jag håller verkligen mina tummar STENHÅRT att tanten håller sig borta! Vi vill ju få behålla vårat lilla gryn!
Magen krånglar rejält, får inte göra nr 2 varje dag och det är drygt... =/
Men svullnaden går ner för varje dag nu, så det verkar som att överstimuleringen går åt rätt håll! IVF var nöjda i alla fall och tyckte vi skulle avvakta till testdag. Jag tycker själv att det känns mycket bättre än förut.
L
Jag är mycket, mycket känsligare också! Gråter för ingenting nästan, tyckte jag var känslig när jag tog medicinerna - men det var inget mot nu. =) Eller så blir jag lätt stött/irriterad, min sambo säger att han märker skillnad i alla fall. haha
L
Dock vågar jag inte tro/hoppas ännu att grynet faktiskt valt att stanna, jag väljer hellre att vara mentalt förberedd på att den lill* inte gör det.. Visst låter det hemskt? Men det är för att jag egentligen är så himla rädd för att den ska lämna oss.. Jag vet inte hur jag kommer ta det riktigt.. Jag är rädd för att bli helt knäckt..
Jag har kommit till det stadiet nu som alla IVF:are gör, analysera-toapapper-efter blod. Man bävar inför att gå på toaletten, det tar emot ibland. Jag trodde inte att jag skulle bli sån, men här är jag nu och gör exakt samma sak. =) Det är oundvikligt på något vis, ett syndrom bland oss som går igenom det här. Man analyserar nästan ALLT, från symtom till toapapper. Samtidigt som jag försöker undvika det.. haha. Man motarbetar sig själv mentalt, sen om kroppen lyder.. Ja det är ju en annan sak. ;)
L
Jobbigast är ju den eeeviga väntan hela tiden! Man försöker sysselsätta sig med annat, men ändå tar tankarna vid större delen av tiden. Det här är värre, än när man tog sprutorna och väntade på att få göra äggplock. För nu vet man ju att det lilla grynet är på plats, i mig, och man måste vänta på att få bekräftat att det vill stanna.. Det är jobbigt!
L
Så kan man inte låta bli att tänka på om det misslyckas.. Hur orkar man med en gång till? Alla mediciner, all väntan... Orkar man med det på en gång? Är jag så stark? Jag vet inte.... Ärligt talat, vet jag inte hur mycket styrka jag faktiskt har kvar efter allting... Det har varit så mycket och jag har knappt hunnit återhämtat mig mellan varven.
L
Men det ska vi undvika att tänka på nu..!
Positiva tankar, eller hur? Dag för dag..
L
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar