Godmorgon!
Har varit uppe sen klockan sju (!!!), det är dom tiderna jag vaknar numera.. *suck*
L
L
Igår var det dags för äggåterföring!
Om jag har varit nervös innan, så var det inget mot vad jag var igår! Innan låg jag på soffan hemma och tårarna bara rann så fort jag tänkte på våra ägg, och att vi snart skulle få förenas med ett. Det kändes så overkligt, men ändå så djupt.. Känslofullt, det pirrade långt ner i maggropen! Jag var mest tyst i bilen på vägen dit, hoppfull och nervös.
13:00 var vi på plats i receptionen och sjuksyster visade oss vart vi skulle gå. I väntrummet utanför salen hörde vi hur läkaren pratade med ett annat par som fick sitt ägg... Jag log när jag hörde deras skratt, kände med dom och längtade till min tur.
L
Så blev det våran tur...
Läkaren såg först mycket allvarlig ut, det skrämde mig. Flera gånger mötte han min blick och såg mig djupt i ögonen bekymrat. "Åh herregud, det är kört.. " Tänkte jag, varför vet jag inte..! Han visade oss våra papper och började prata med min sambo först, om hans prov. Det var ju inte förträffligt bra.. Han hade ju inte det sämsta värdet, men heller inte det bästa.. Men vi var förberedda, vi har ju hela tiden haft en underbar läkare på KK där vi gjorde våran utredning. Sen kom vi till mig... Jag kände mig plötsligt väldigt liten av någon anledning.. Men där såg allt bra ut förutom att dom var förbryllade över så lite ägg, han frågade lite om min ITP och tyckte att jag ska fortsätta med kortison i alla fall fram till TD (testdag). Så till äggen..... Två riktigt fina guldägg blev det, det ena hade dom fryst och det allra bästa skulle jag få. Dom tre andra odlar dom tills idag, för att se om dom klarar en frysning. Dom kommer ringa idag och ge besked... Självklart kände jag mig lite smått besviken, bara ett enda ägg i frysen... =(
L
När vi pratat klart kom embryologen och kollade våra personnummer, sen fick jag hoppa upp på britsen. Han undersökte först med ultraljud hur allt såg ut, det visade sig att jag är lätt överstimulerad - det jag fruktat! Jag har lite vätska i buken, inge farligt, men ska få äta tabletter för att få bort det.
Det jobbiga var att han inte pratade så mycket, jag fick hela tiden ställa frågor om vad han gjorde. För annars grejade han bara på och jag kunde hoppa till för att jag var oförberedd. När hon kom med ägget sa han ingenting heller, rätt vad det var så var jag klar! Han sa ingenting när han förde in kanylen eller när ägget var på plats! Jag kände mig jätte förvirrad och lite snuvad.. Jag ville ju vara med mentalt! Han visade sen på UL vart ägget låg lite snabbt.. Allting kändes så konstigt! Jag hade ju läst om andra som fått se på skärmen när ägget åkte in, även att embryologerna visat ägget först innan.. Jag trodde han skulle vara mer finkänslig!
L
När vi kom ut därifrån mötte sjuksystrarna upp oss, dom däremot var jätte gulliga och frågade hur det kändes och log som små solar. Först var jag förvirrad, men sen släppte det och jag kunde le jag med. Dom tog några prover, och sen hade vi ett samtal. Hon förklarade för mig att jag kommer att ha som mensvärk under min ruvarperiod och ska inte bli rädd, även att jag kan få röd/rosa flytningar - som en liten blödning ungefär. Men jag ska ändå testa mig på min TD, oavsett, och sen ringa dom för att meddela resultat. Hon kommer att ringa mig om några dagar för att höra hur jag mår, så dom har koll på överstimuleringen. Jag tog även upp att det kliar hemskt mycket av progesteronet, vaggisarna. Jag ska avvakta lite, men fortsätter det ska jag höra av mig - eventuellt måste jag kanske sluta med dom.
När vi gick vände sig alla om som vi mötte och önskade oss lycka till!! Det var en underbar känsla!
L
När vi kom hem kände jag absolut.. Nada! Är det normalt? Jag kände mig så.. Jag vet inte.. Mest förvirrad kanske, alltihop kändes så overkligt.. Jag trodde jag skulle ha ett lyckorus? Som jag hade innan vi åkte in..
L
Idag är det då RD2 (ruvardag).
Vaknade i morse utav att det stack och molade i tjejmagen, rätt så rejält. Men så var min blåsa väldigt full också..! Tog mig knappt upp ur sängen, men bara jag hade varit på toaletten så släppte det.
Idag känner jag rädsla, dom där jobbiga känslorna kom som en knapptryckning.. Jag är där igen, livrädd för att hoppas! Trycker ner mig själv och inbillar mig att det ändå inte kommer lyckas..
Att testet sen ändå kommer vara negativt. Att mensen kommer att komma..
Usch.. Jag vill ju så gärna att lilla pricken ska stanna där inne, vilja vara hos oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar