Blödning

Det började blöda lite igår kväll redan, men idag har det startat ordentligt.. Det gör riktigt ont! :( 

Tur jag har panodil hemma så jag orkar jobba ikväll, tänker inte stanna hemma i alla fall. Det är skönt att få vara på jobbet också och fokusera på något helt annat. 

Nu är det väl bara att blicka framåt antar jag.. 

Vill bara krypa ihop

Har jobbat idag, kändes skönt att fokusera på annat faktiskt. 

Men just nu har jag så ONT att jag bara vill ligga i fosterställning med något varmt mot magen. Men inget blod ännu.. Jag vill bara att det ska vara över... 

Jag slutade såklart med lutinus direkt igår, och ska trappa ned på kortisonet. 

Om jag inte börjat blöda efter en vecka så skulle jag ringa kliniken igen, men jag hoppas det vill komma igång av sig självt. 

Fredag och TD

... Det blir ingen bebis.... Det var så negativt det bara kunde bli. 

Jag bara gråter och gråter, har svårt för att samla mig. Det är tur att jag är ensam hemma.. 

Jag förstod såklart att jag skulle bli hemskt ledsen, men kunde inte ana att det skulle ta på mig så här.. Mitt hjärta gör så ont... Man vet inte hur mycket man verkligen vill, förrän man står där och det inte blir så.. Det är så orättvist! 

Min karl fick ringa ivf.. Jag fixade det inte.. Jag kan inte ens tänka orden negativt test utan att tårarna kommer. 

Jag måste få sörja det här ifred känner jag.. 

Men efter diskussion och funderande när vi satt där i morse, så bestämde vi oss för att inte ge upp. 

När jag mår bra igen, och vi båda smält det här, så ska vi genomgå en hel IVF behandling. Det kostar oss 30 000 med mediciner.. 

Vi båda blev nog överrumplade när det slog oss hur gärna vi ville det här, hur mycket vi faktiskt längtar efter en till.. Vi trodde att vi skulle fixa den här "enda chansen" även om det inte lyckades, vi trodde att vi skulle kunna leva med det eftersom vi har två barn. Men sanningen är den, att det gör för ont. Och det är inte så vi önskar..

BIM och TD

Nu befinner jag mig alltså mitt emellan dagarna...  

Igår var det BIM (beräknad icke mens), och på morgonen trodde jag att det var kört. Jag vaknade med rejäl molande värk, och även om det var på ställen jag i vanliga fall inte har mensvärk - så hann jag blixtsnabbt ställa in mig på att den skulle komma. 

Men den har ännu inte kommit, om jag hurrar? Jag skulle ha gjort det om det inte vore för att jag läst att lutinus kan skjuta på mensen.. :( Precis som förra gången så vågar jag bara inte hoppas. 

Jag märker ju av vissa saker som absolut kan tyda på att lilla ärtan valt att stanna.. Mitt humör har absolut börjat skena! Allt från att plötsligt bli arg/irriterad för ingenting, till att börja gråta i nästa handvändning. Jag är väldigt känslig! Tårarna kommer som i ett knapptryck! 

Men ändå ställer jag mig på tvären... Rädd för att det är inbillning eller vad som helst.. 

Rd 10

Och jag är super förkyld! Det bröt ut ordentligt igår och jag mår riktigt dåligt, känner mig yr till och från. 

Idag vaknade jag med ordentlig molande värk bak i ryggen och fram vid sidorna av tjejmagen, jag har BIM i morgon och börjar såklart känna mig orolig. :( 

Det känns dessutom som om det "bränner" i fogarna, vet inte hur jag ska beskriva det. Magen har varit svullen nu i två dagarna, den har sett ut som en riktig bebiskula på kvällarna. Ansiktet är svullet och munnen torr som fnöske, det började innan förkylningen redan. Nu är munnen ändå lite bättre än för flera dagar sen, då var det som sandpapper i munnen och ingenting hjälpte. Jag drack och drack, tuggade tuggummi men nej. 

Aldrig varit med om så pass! Vet ju att man blir lite muntorr och törstig, men inte så där?? 

I övrigt har jag inte haft så mycket symtom. :( Lite halsbränna, rapig, illamående nån gång bara, inte så jätte ömma bröst utan dom spänner ibland och vårtorna är känsligare. 

Den här gången känner jag inte heller efter lika mycket, vill inte bli helt knäckt.. Det här är ju vår enda chans, vi har bestämt oss för att inte försöka mer om det inte går vägen. Vi har helt enkelt inte råd med en behandling.. och vi har två fina pojkar idag. 

Det känns såklart jätte tråkigt! Vi önskar bägge två så oerhört mycket att det här går hela vägen. 

Men för att vara förberedda mentalt, så tänker vi inte så mycket på det just nu under ruvartiden. Det är jätte svårt, man får sysselsätta sig med annat på dagarna och det går faktiskt bra med tanke på våra barn också. 

Rd 5

Lilla ärtan är 1 vecka och 3 dagar idag.. 

Känns konstigt att tänka så! Att veta så exakt.. 

Det har börjat sjunka in lite, men jag märker att jag skjuter lite ifrån mig att jag ruvar.. Av rädsla kanske.. Har så svårt att tro att lyckan skulle komma till oss två gånger, på första försöket.. Jag är så van vid motgångar, att jag helt enkelt inte törs hoppas för mycket.. 

Mina symtom stämmer ungefär överens med förra gången, vilket ändå tänder en liten gnutta hopp faktiskt. :) Satt och läste igenom mina anteckningar, och då hade jag ändå massa andra hormoner i kroppen som kunde spöka! Nu har jag ju egentligen bara progesteron. 

Igår kväll började brösten spänna, men tänkte att jag inbillade mig. Men har känts lika idag, inte att dom ömmar - utan mer spänner och känsliga för tryck (bh tex).

"Mensvärk" har jag så gott som hela tiden, och har haft ända sen FET. Men nu känns det mer i magen att det drar och spänner, och det molar i ryggen ner mot sätesmusklerna precis som förra gången. Jag har halsbränna och svagt illamående, mitt humör svänger. ;) 

Hungrigare är jag och mer kissnödig, men det tror jag mer beror på kortisonet faktiskt. 

Och jag har börjat kolla efter blödningar, det bara blir så per automatik! Jag kom på mig själv. Haha 

En vecka kvar.. Sen får jag testa mig. 

Jag hoppas, hoppas och hoppas att ärtan vill stanna...! 

Livets olika nyanser

Jag har pratat med en "vän",som gått igenom många ivf utan resultat. Hon är precis där jag befann mig, hyser samma agg som jag gjorde, är allergisk mot samma tips och råd som jag var. 

Och jag känner så med henne, av hela mitt hjärta! <3 

Vi hamnade på samma "tråd" kan vi säga, där en tjej hade väldigt lätt för att bli gravid. Hon var nu gravid igen och hade en bebis på 4 månader, hon skulle dessutom separera med pappan. 

Utan att gå in på närmare detaljer, så skrev min "vän" där, hur orättvist det hela kändes. Och av någon anledning, så kände jag bara för att räcka ut handen till henne! 

Ibland, önskar man att man kunde trolla. 

Ofrivillig barnlöshet har aldrig varit mer tydligt som nu, när man själv fått lov att gå igenom olika undersökningar och behandlingar. 

Förståelsen, respekten och medkänslan är så mycket starkare! 

Folk skulle behöva bli mer medvetna om ämnet, det skulle behöva pratas mer om det. Att det inte är alltid som en saga, att det inte alltid blir en bebis på en gång. 

En del får inga egna barn alls. 

Kanske skulle det behöva vara med i skolans undervisning redan? Kanske inte i högstadiet då, men senare. 

Jag kommer berätta för mina barn när dom är tillräckligt stora, jag vill att dom ska ha den kunskapen och medvetandet. 

Rd 3

Vaknade och mår illa idag, till och med av dofter. Skulle byta blöja på min yngsta och kände hur magen ville vända sig. 

Ska jag ta det som något positivt? 

Annars känner jag inte alls mycket.. Molande värk till och från vid tjejmagen och sätesmusklerna -precis som förra gången. 

Det "drar" och spänner i musklerna, eller vad det är man känner - livmodern? 

Men som alltid - jag törs inte hoppas. 

Och jag känner mig ännu inte.. Gravid...? 

Förra gången så gjorde jag det, verkligen till 100%, rätt tidigt. Men jag tror att den här gången så är jag mer "lugn", eftersom det sker så mycket i vardagen och jag hinner inte tänka eller känna efter lika mycket. 

Mina läppar känns så där svullna också som förra gången, känns som om jag skulle ha gjort en läppförstoring ungefär men det är inget som syns. Haha! 

Kortisonet gör helt klart sitt också, börjat svälla i händer och fötter. Och min högra handled har börjat krångla, direkt minns jag hur det var i min förra graviditet! Jag kunde vakna på nätterna utav att handlederna "låste" sig, det gjorde fruktansvärt ont! När jag skulle försöka röra dom så var det som att något "hoppade" tillbaka på plats och det knäppte till högt. Kunde också vakna med tårar i ögonen av smärta! Det måste ju nästan vara kortisonet? :(

Rd 3

Vaknade och mår illa idag, till och med av dofter. Skulle byta blöja på min yngsta och kände hur magen ville vända sig. 

Ska jag ta det som något positivt? 

Annars känner jag inte alls mycket.. Molande värk till och från vid tjejmagen och sätesmusklerna -precis som förra gången. 

Det "drar" och spänner i musklerna, eller vad det är man känner - livmodern? 

Men som alltid - jag törs inte hoppas. 

Mina läppar känns så där svullna också som förra gången, känns som om jag skulle ha gjort en läppförstoring ungefär men det är inget som syns. Haha! 

Lutinus

Är märket jag använder nu (progesteron) och det är ju lite speciellt... Alltså.. Det är vaggtabletter.. Jag kan tala om att jag blev överraskad när jag öppnade kartongen igår utan att ha läst utanpå, det gick smidigt ändå faktiskt. Men fick lov att läsa först hur man gjorde. Haha 

Men en väldigt märklig känsla i jämförelse med vanliga vagetorierna. 

Rd 1 idag då (eller hur räknar man egentligen? Dygn? Jag kommer inte ihåg! Måste kolla)

Och än så länge känner jag inget, men det tar ju några dygn för ägget att fästa.

Kommer ihåg från förra gången, då kände jag det där sticket när det fäste och fick en minimal rosa droppe på papperet efter. Jätte häftigt! 

Om jag fattat det hela än? Nej, det har jag inte. Men så är jag förkyld också, vaknade idag och mådde skit. Har säkert burit på förkylningen och så bröt den ut nu. Suck. 

Uppdatering: 

Ruvardag är alltså dygn. 

Så idag är rd1, som jag trodde.

FET

Idag var det dags, och jag kan lova att jag hade hjärtklappning till och från medans vi väntade! 

Men vårat älskade ägg hade klarat sig exemplariskt! Läkaren visade bild på den och berättade vad som blir foster osv. Jag kände mig alldeles tårögd! Sen började den vanliga processen, embrylogen kom in och kontrollerade våra personnummer, jag fick klä av mig och hoppa upp på britsen med benen i vädret och läkaren gjorde först ultraljud. 

Sen ropade han till embryologen när han var redo att föra in ägget. I det ögonblicket kändes det som om jag just varit där, jag visste denna gång exakt hur allt gick till. Jag stirrade i taket och allt kändes så overkligt, jag vågade inte hoppas på att vårat enda ägg i frysen skulle överleva. Men det gjorde det! Hur kan vi ha sådan tur?? Jag är otroligt tacksam och lycklig! 

Efteråt visade han med ultraljud att ägget låg på rätt plats, jag fick hoppa ner, klä på mig och så var det klart. :) 

Med mig fick jag recept på progesteron vagetorier och prednisolon 10mg, vardera ska jag ta 1 gång om dagen.

Om 13 dagar får jag göra test! Det känns som en evighet!

Jag har ännu inte förstått att jag faktiskt ruvar igen, att vårat ägg överlevde. Det har inte riktigt sjunkit in... 

Nu är det bara att vänta, igen, och hoppas att den lilla ärtan vill stanna hos oss! 

Det känns overkligt!

Det har nu gått en vecka, och jag har fortfarande inte fått in i mitt huvud att i MORGON är det dags! 

Veckan har gått så segt, jag har verkligen försökt sysselsätta mig för att få tiden att gå. Typiskt nog är det min lediga vecka också, vilket på ett sätt känts negativt - jag hade nog hellre jobbat än att gå hemma och vänta. ;) 

Men nu är det äntligen fredag! 

Och ivf ringde idag för att byta tid, istället för 11:50 så ska vi vara där 10:40. :) 

Jag blev först jätte nervös, och trodde hon ringde med dåliga besked. Sen blev jag jätte glad och tänkte att det måste betyda något positivt, när dom vill att vi ska komma tidigare? 

Sen ändrade jag mig, och nu oroar jag mig för att det är något negativt! 

Tänk om det inte blir något?! :( 

Åh jag avskyr den här karusellen.. 

Det är en så jobbig berg- och dalbana!

Undrar om jag kommer att kunna sova något i natt? 

Natten till idag sov jag väldigt oroligt.. Hade svårt för att somna, vaknade hela tiden, snurrade osv. 

Just nu vill jag bara att det ska vara över, det är så jobbigt att gå ovetandes. 

Det är jobbigt att ha utgången i någon annans händer.. 

Jag vill åka dit, hoppa upp på britsen och få mitt ägg. Och vänta nervöst på att få testa mig.. 

Nu nu nu!

Iiih!!

Fick omslag igår på stickan som jag trodde och kände direkt att det säkert sket sig då denna månad. :( 

Men pratade nyss med IVF och på lördag 11:50 är det dags! 

Åååh det pirrar i hela mig! Det går inte att beskriva den känslan alls! Jag är helt salig! 

Trots att jag är super trött efter den här natten med febrig plutt som vaknat x antal ggr i timmen, så känner jag mig super uppåt och glad nu! :) 

Sambon ska bara skriva ut en lapp från deras hemsida och skriva under, den ska vi ha med oss. 

Åh vad jag längtar!!

Men hallå..!

Nu har jag testat i 5 dagar, och får inget utslag..?! 

Är det jag som är för otålig? Är det ändå för "tidigt" för ett utslag? Det ekar ändå i bakhuvudet att ivf sa att jag inte skulle behöva testa mer än 7 dagar, syns inget då så skulle jag höra av mig. 

Känner mig smått orolig också, jag fick inte så mycket äggblåsor förra gången och det förbryllade dom på kliniken med tanke på min ålder??? 

Åååh, jag försöker lugna mig och hålla mig till tåls. Men jag är så himla dålig på det..! Vi har haft så mycket motgångar, att det automatiskt blir till att jag förväntar mig det "värsta" jämt. 

Tankarna lever sitt egna liv helt enkelt! Jag börjar direkt fundera "tänk om jag inte har ägglossning?" "Tänk om något är fel på MIG nu?"

Osv osv. 

Det har ändå bara gått fem dagar... Men jag blir stressad av det här, det bara kommer. 

Och i morgon är det söndag.... Tänk om det blir utslag då?! Ja då får jag lov att vänta till efter nästa mens! Och då vill vi hoppa över, med tanke på att förra blev till i början av mars och kom i december.. Samtidigt som jag vill tänka att om vi hade lyckats naturligt, så hade vi ju inte kunnat välja. Och jag är för otålig för att kunna vänta till mensen i mars?! Det känns som en evighet! 

Knorr knorr.... Suck. 

Men jag läste om testen och hittade en tabell, kollade min menscykel i min app och fann ut att i genomsnitt så ligger jag på 31 dagar. Och enligt tabellen så skulle jag börja testa från dag 14, så lite kanske jag ska hålla mig till tåls och tankarna i chack? 

Det kanske låter som ett löjligt i-landsproblem, men så här är det när det ligger i andras händer och kroppen inte gör som det tycks. 

ÄT 2

= ägglossningstest dag 2. 

Japp, jag är äntligen där! =D 

Jag valde clearblues digitala efter massa funderande och läsning om olika, kändes som att det passade mig bäst och det är faktiskt riktigt smidigt! 

Jag avskyr test där man ska vänta på strecket, och man står och vinklar och grejar, undrar om man inbillar sig och bara ser ett "spökstreck" osv osv. 

Så jag känner mig nöjd! :) 

Och pirret i magen är tillbaka, längtan och undran. Tankarna har satt igång i sitt ekorrhjul. 

Såklart smyger sig tankarna på om det inte lyckas, vad gör vi då? Men jag försöker skjuta undan dom, och försöker vara så positiv som möjligt. 

Börjar jag fundera så blir det inte bra, och risken finns att jag bara går runt och oroar mig istället. Nu gäller det att bara andas, ta dag för dag och steg för steg. 

Snart dags!

Den röda veckan började igår! Vilket innebär att det inte alls är långt kvar nu! :D (när ser man någonsin fram emot mensen så mycket som tex nu?) 

Kontaktade IVF idag för att dubbelkolla allt, jag gillar framförhållning! Det är viktigt för mig, och just med sådan här sak känns varenda detalj viktig. ;) 

Kortison tabletter och progesteron vaggisar får jag börja med samma dag som återföringen av ägget. 

Och infaller återförandet (efter uträkning) på en söndag, så får vi lov att vänta till efter nästa mens. Så det verkar som att dom även gör det på lördagar??? Jag fattade inte.. 

Om jag får utslag på stickan en fredag gör inget, och infaller det på en helg så skulle jag bara ringa på måndagen. 

Det känns bra! Det var den biten jag mest var osäker på. 

Det känns lite si så där att man får veta om ägget klarat sig eller inte först på plats, att man måste komma hela vägen dit. Jag trodde dom ringde och meddelade sånt? Så då vet man ju inget förrän man är där.. 

Nej! Jag ska inte fundera alls så mycket på det här känner jag. :) Det är lätt att man fastnar i ekorrhjulet med alla tankar och känslor. Så nu ska jag andas, och bara ta dag för dag. 

Den här gången har jag bestämt mig för att inte berätta vilken dag det blir, och eftersom jag har vänner som även läser bloggen - så kommer jag inte skriva här heller. 

Jag väljer att göra så eftersom vi bara har ett ägg som vårt hopp vilar på, och jag vet inte alls hur jag kommer reagera om det inte går vägen... Överlever det inte, så vill jag inte få en massa frågor om hur det gick osv så fort jag kommer hem. Utan då vill jag nog få låta det hela sjunka in i lugn och ro. Min önskan är dessutom att hålla det hemligt till minst v.12 om det går, men med senaste så syntes det redan i v.8 att jag var gravid. =P Men OM det går, så kommer jag hålla det hemligt så länge som möjligt. 

Jag kommer såklart uppdatera här om hur det gick efter en viss tid, helt klart. Jag kommer nog skriva inlägg hela tiden också, men inte publicera dom på direkten. ;) 

Januari -14

Äntligen nytt år, och äntligen är månaden här! Som jag väntat och längtat! ;) 

Men, som av olika skäl, kanske inte blir "den" månaden - utan det kanske blir i början av februari istället. 

Min mens bestämde sig för att bli hela 4 dagar försenad, vilket kanske inte kan tyckas vara så farligt. Det är det inte heller, egentligen. Förutom att det också skjuter på allting, fyra dagar. Jag har mens väldigt länge, oftast 8-9 dagar. Så för mig, och min cykel, blir dom där fyra dagarna mycket. Hoppas ni hänger med på vad jag menar. :) 

Jag hade kunnat hinna med början av januari här, för det hade stämt med min ägglossning. Bara det att kliniken har stängt till 7:e, så det var bara att räkna bort. Beroende på om min mens håller sin "utsatta" tid, och ägglossningen infaller så att inte återförandet av ägget enligt beräkning infaller på helg - så kan jag KANSKE hinna med innan Januaris slut. 

Men med min vanliga tur, så kommer jag säkert få vänta på mensen i februari. 

Ja.. Som tidigare sagt, det är inte så "bara" det här med att bli gravid. 

Det jobbiga är att jag också just nu har väldigt många väninnor som är gravida, även kusiner. Suget blir så mycket större, och jag längtar efter den där bebiskulan igen. ;) Ingen utav dom vet om våran situation, att vi måste ha hjälp för att kunna bli gravid. Så ibland blir det lite jobbigt att höra deras jämmer och gnäll, att det är så drygt att vara gravid. Och en del blir gravida bara dom ser på ett par kalsonger och gnäller över det. 

Det gör att man sitter där och tänker irriterat "var glad över att du kan bli gravid naturligt, överhuvudtaget och utan större ansträngningar". Det  ÄR känsligt, även när man har barn redan. En del förstår bara inte, dom kan inte ens tänka sig för. 

Nu menar jag inte bara när det gäller mig, jag menar i allmänt. Man vet aldrig vem man sitter bredvid, deras situation, vad dom går igenom. 

Hur ont det gör i dom. 

En del, kan inte få barn alls..