Jag bara gråter och gråter, har svårt för att samla mig. Det är tur att jag är ensam hemma..
Jag förstod såklart att jag skulle bli hemskt ledsen, men kunde inte ana att det skulle ta på mig så här.. Mitt hjärta gör så ont... Man vet inte hur mycket man verkligen vill, förrän man står där och det inte blir så.. Det är så orättvist!
Min karl fick ringa ivf.. Jag fixade det inte.. Jag kan inte ens tänka orden negativt test utan att tårarna kommer.
Jag måste få sörja det här ifred känner jag..
Men efter diskussion och funderande när vi satt där i morse, så bestämde vi oss för att inte ge upp.
När jag mår bra igen, och vi båda smält det här, så ska vi genomgå en hel IVF behandling. Det kostar oss 30 000 med mediciner..
Vi båda blev nog överrumplade när det slog oss hur gärna vi ville det här, hur mycket vi faktiskt längtar efter en till.. Vi trodde att vi skulle fixa den här "enda chansen" även om det inte lyckades, vi trodde att vi skulle kunna leva med det eftersom vi har två barn. Men sanningen är den, att det gör för ont. Och det är inte så vi önskar..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar