Blödning

Det började blöda lite igår kväll redan, men idag har det startat ordentligt.. Det gör riktigt ont! :( 

Tur jag har panodil hemma så jag orkar jobba ikväll, tänker inte stanna hemma i alla fall. Det är skönt att få vara på jobbet också och fokusera på något helt annat. 

Nu är det väl bara att blicka framåt antar jag.. 

Vill bara krypa ihop

Har jobbat idag, kändes skönt att fokusera på annat faktiskt. 

Men just nu har jag så ONT att jag bara vill ligga i fosterställning med något varmt mot magen. Men inget blod ännu.. Jag vill bara att det ska vara över... 

Jag slutade såklart med lutinus direkt igår, och ska trappa ned på kortisonet. 

Om jag inte börjat blöda efter en vecka så skulle jag ringa kliniken igen, men jag hoppas det vill komma igång av sig självt. 

Fredag och TD

... Det blir ingen bebis.... Det var så negativt det bara kunde bli. 

Jag bara gråter och gråter, har svårt för att samla mig. Det är tur att jag är ensam hemma.. 

Jag förstod såklart att jag skulle bli hemskt ledsen, men kunde inte ana att det skulle ta på mig så här.. Mitt hjärta gör så ont... Man vet inte hur mycket man verkligen vill, förrän man står där och det inte blir så.. Det är så orättvist! 

Min karl fick ringa ivf.. Jag fixade det inte.. Jag kan inte ens tänka orden negativt test utan att tårarna kommer. 

Jag måste få sörja det här ifred känner jag.. 

Men efter diskussion och funderande när vi satt där i morse, så bestämde vi oss för att inte ge upp. 

När jag mår bra igen, och vi båda smält det här, så ska vi genomgå en hel IVF behandling. Det kostar oss 30 000 med mediciner.. 

Vi båda blev nog överrumplade när det slog oss hur gärna vi ville det här, hur mycket vi faktiskt längtar efter en till.. Vi trodde att vi skulle fixa den här "enda chansen" även om det inte lyckades, vi trodde att vi skulle kunna leva med det eftersom vi har två barn. Men sanningen är den, att det gör för ont. Och det är inte så vi önskar..

BIM och TD

Nu befinner jag mig alltså mitt emellan dagarna...  

Igår var det BIM (beräknad icke mens), och på morgonen trodde jag att det var kört. Jag vaknade med rejäl molande värk, och även om det var på ställen jag i vanliga fall inte har mensvärk - så hann jag blixtsnabbt ställa in mig på att den skulle komma. 

Men den har ännu inte kommit, om jag hurrar? Jag skulle ha gjort det om det inte vore för att jag läst att lutinus kan skjuta på mensen.. :( Precis som förra gången så vågar jag bara inte hoppas. 

Jag märker ju av vissa saker som absolut kan tyda på att lilla ärtan valt att stanna.. Mitt humör har absolut börjat skena! Allt från att plötsligt bli arg/irriterad för ingenting, till att börja gråta i nästa handvändning. Jag är väldigt känslig! Tårarna kommer som i ett knapptryck! 

Men ändå ställer jag mig på tvären... Rädd för att det är inbillning eller vad som helst.. 

Rd 10

Och jag är super förkyld! Det bröt ut ordentligt igår och jag mår riktigt dåligt, känner mig yr till och från. 

Idag vaknade jag med ordentlig molande värk bak i ryggen och fram vid sidorna av tjejmagen, jag har BIM i morgon och börjar såklart känna mig orolig. :( 

Det känns dessutom som om det "bränner" i fogarna, vet inte hur jag ska beskriva det. Magen har varit svullen nu i två dagarna, den har sett ut som en riktig bebiskula på kvällarna. Ansiktet är svullet och munnen torr som fnöske, det började innan förkylningen redan. Nu är munnen ändå lite bättre än för flera dagar sen, då var det som sandpapper i munnen och ingenting hjälpte. Jag drack och drack, tuggade tuggummi men nej. 

Aldrig varit med om så pass! Vet ju att man blir lite muntorr och törstig, men inte så där?? 

I övrigt har jag inte haft så mycket symtom. :( Lite halsbränna, rapig, illamående nån gång bara, inte så jätte ömma bröst utan dom spänner ibland och vårtorna är känsligare. 

Den här gången känner jag inte heller efter lika mycket, vill inte bli helt knäckt.. Det här är ju vår enda chans, vi har bestämt oss för att inte försöka mer om det inte går vägen. Vi har helt enkelt inte råd med en behandling.. och vi har två fina pojkar idag. 

Det känns såklart jätte tråkigt! Vi önskar bägge två så oerhört mycket att det här går hela vägen. 

Men för att vara förberedda mentalt, så tänker vi inte så mycket på det just nu under ruvartiden. Det är jätte svårt, man får sysselsätta sig med annat på dagarna och det går faktiskt bra med tanke på våra barn också. 

Rd 5

Lilla ärtan är 1 vecka och 3 dagar idag.. 

Känns konstigt att tänka så! Att veta så exakt.. 

Det har börjat sjunka in lite, men jag märker att jag skjuter lite ifrån mig att jag ruvar.. Av rädsla kanske.. Har så svårt att tro att lyckan skulle komma till oss två gånger, på första försöket.. Jag är så van vid motgångar, att jag helt enkelt inte törs hoppas för mycket.. 

Mina symtom stämmer ungefär överens med förra gången, vilket ändå tänder en liten gnutta hopp faktiskt. :) Satt och läste igenom mina anteckningar, och då hade jag ändå massa andra hormoner i kroppen som kunde spöka! Nu har jag ju egentligen bara progesteron. 

Igår kväll började brösten spänna, men tänkte att jag inbillade mig. Men har känts lika idag, inte att dom ömmar - utan mer spänner och känsliga för tryck (bh tex).

"Mensvärk" har jag så gott som hela tiden, och har haft ända sen FET. Men nu känns det mer i magen att det drar och spänner, och det molar i ryggen ner mot sätesmusklerna precis som förra gången. Jag har halsbränna och svagt illamående, mitt humör svänger. ;) 

Hungrigare är jag och mer kissnödig, men det tror jag mer beror på kortisonet faktiskt. 

Och jag har börjat kolla efter blödningar, det bara blir så per automatik! Jag kom på mig själv. Haha 

En vecka kvar.. Sen får jag testa mig. 

Jag hoppas, hoppas och hoppas att ärtan vill stanna...! 

Livets olika nyanser

Jag har pratat med en "vän",som gått igenom många ivf utan resultat. Hon är precis där jag befann mig, hyser samma agg som jag gjorde, är allergisk mot samma tips och råd som jag var. 

Och jag känner så med henne, av hela mitt hjärta! <3 

Vi hamnade på samma "tråd" kan vi säga, där en tjej hade väldigt lätt för att bli gravid. Hon var nu gravid igen och hade en bebis på 4 månader, hon skulle dessutom separera med pappan. 

Utan att gå in på närmare detaljer, så skrev min "vän" där, hur orättvist det hela kändes. Och av någon anledning, så kände jag bara för att räcka ut handen till henne! 

Ibland, önskar man att man kunde trolla. 

Ofrivillig barnlöshet har aldrig varit mer tydligt som nu, när man själv fått lov att gå igenom olika undersökningar och behandlingar. 

Förståelsen, respekten och medkänslan är så mycket starkare! 

Folk skulle behöva bli mer medvetna om ämnet, det skulle behöva pratas mer om det. Att det inte är alltid som en saga, att det inte alltid blir en bebis på en gång. 

En del får inga egna barn alls. 

Kanske skulle det behöva vara med i skolans undervisning redan? Kanske inte i högstadiet då, men senare. 

Jag kommer berätta för mina barn när dom är tillräckligt stora, jag vill att dom ska ha den kunskapen och medvetandet.