Men såklart..

Så ska mensen se till att krångla just NU?! 

Nu när den verkligen ska hålla sitt "schema" så att allt passar in när det är dags, så att inte ägglossningen infaller på fel dag så att vi får lov att skjuta upp det hela. :( 

Det är så typiskt... Den kommer alltid som en klocka annars, jag kan hur lätt som helst följa den i min app och räkna ut. 

Jag tog till och med ett test i morse bara för att vara på säkra sidan, men tänkte såklart redan innan att "Yeah right, trodde du på den?". För så är det ju, chansen för oss den naturliga vägen är absolut inte stor. 

Så nej, det var negativt. 

Jag hoppas den tänker dyka upp här snart! 

Välkänt brev på posten

Kunde inte låta bli att le lite grann när jag såg kuvertet från kliniken, innehållet var bara fakturan på mina prover. Men att se stämpeln på kuvertet, det var det som fick mig att le. 

Det är då verkligen en resa i sig att vara inne i den karusellen, något som är så svårt att beskriva för andra. För våran del gick ju allt så bra, och jag kan minnas tillbaka med glädje. För en del andra så är det inte alls lika positivt, jag följer fortfarande bloggar och känner med dom som kämpar på. Jag vet hur man mår och känner, det är inget jag glömt. Och min medkänsla har absolut inte ändrats efter lyckat försök, snarare tvärsom! Jag förstår att en del tycker det är orättvist när dom fortfarande kämpar efter flera försök, jag tycker också det är orättvist. Jag håller tummarna hårt för er! 

Det känns inte alls långt bort nu, tiden går så himla fort! Och snart är vi där igen, förhoppningsvis, och gör en återföring. 

Räknade på min mens (har min app som alltid stämmer på mig) och det hänger verkligen på dagarna om vi ska hinna med en återföring som tänkt. Det gäller att Stickan ger utslag på rätt dag, annars blir det på en helg och det får skjutas upp. 

Jag ser att allt fler hittar hit och jag vill hälsa er välkomna! 

Ägglossningstest?

Nu känner jag mig förvirrad! Det är ju en hel djungel med test! Vad sjutton ska man välja? Vilka är bra?? Jag har aldrig kört med såna test förr, så jag har verkligen ingen aning! 

Och så kom jag på... När menar IVF att man ska höra av sig? Till mig sa dom "ring när du får utslag", men när jag läser om testen.. Så stegrar dom dag för dag? Jag menar... Ska man ringa på första utslaget, trots att det är svagt? Oj.. Det här var inte så lätt som en plätt, som jag trodde. =P 

Prov

I fredags masade jag mig till vårdcentralen, tre rör tog dom. :) Pirrar lite i magen faktiskt, kanske för att man vet att det är första steget hos IVF. 

Och i helgen har vi firat våran tvååring. 

Trevlig andra advent på er!

Planera och planera

Eftersom vi fått ett lyckat försök av landstinget, så innebär det att vi får betala återföringen av det frysta ägget själva. Det kostar ca 10 000kr, utöver det kostar provtagningen (screening) 800kr och övrig medicin får vi betala. I mitt fall handlar det bara om kortison och progesteron, så det känns inte så farligt. 

Vi har kollat runt ett tag på olika betalnings alternativ, och det vi funderar på är bruttolöneavdrag. Jag är inte så insatt i hur det fungerar, men min sambo förstår sig tack och lov på det. ;P 

Eftersom vi för två år sen köpte hus, och det ledde till olika kostnader i hemmet med tiden. Så har vi inte haft möjlighet att spara undan, vilket vi såklart först önskade och det hade varit det ultimata. Men ibland får man acceptera att saker sker, och reparationer kostar. 

Det är ju en ganska ovanlig situation att få lov att betala för en graviditet, vilket är en stor händelse man annars känner borde vara något som sker naturligt. Men det är ju tyvärr inte så för alla. 

Det kan än idag kännas lite overkligt för mig, att min lille livliga pojke på två år kom till tack vare en klinik. :) Det är helt fantastiskt! 

Och nu kommer ett syskon kosta oss nästan 11 000 (jo det hamnar nog där totalt, när jag tänker efter.. Lite mer kanske). Och jag kan inte låta bli att tänka på dom som önskar sig ett barn, men inte har ekonomin eller möjlighet till lån för att kunna bekosta en hel IVF behandling - som ligger på ca 50 000kr om man har barn sen tidigare osv. 

Ett till barn är helt klart värt det. 

Men vart vänder man sig, om man står där helt utan ekonomisk möjlighet? Det är ju inte så lätt för alla..

Nu menar jag inte att IVF ska betalas av landsting varje gång, utan jag reflekterar bara.. Jag vet ju hur vi får planera, spara och se över möjligheter hela tiden för att ha råd med det frysta ägget. 

Min önskan är så innerlig att alla ska kunna få hjälp, även efter lyckat Ivf försök. Längtan efter ett syskon, kan bli minst lika stor som längtan efter ett första. 

Uppskjutet

Efter mycket funderande och långa diskussioner, så bestämde vi oss för att skjuta upp IVF till Januari. 

Beslutet bär mig lite emot, jag ville helst inte skjuta upp det. Men pga privata skäl i familjen, som just nu behöver vår tid, så inser jag att det är ett klokt beslut. Min energi måste just nu användas till annat. 

Eftersom vi inte kan bli gravid själva, så innebär ju det en process. Det är inte så "bara" och heller inte så enkelt. Det är påfrestande psykiskt att behöva genomgå en behandling för att kunna bli gravid, lägga det i någon annans händer. Acceptera att det inte sker naturligt.

Det känns såklart jätte tråkigt att det nu inte blev som tänkt, vi längtade bägge två och såg fram emot återföringen. 

Men ibland sker saker och ting som gör att man måste vänta liiite till. 

Hösten

För några dagar sedan kontaktade jag IVF för att prata om vårat ägg i frysen.

Vi har länge velat ha dom minsta ganska nära varandra i ålder, eftersom min äldsta är så pass många år äldre. Jag själv har mina syskon bara några år äldre/yngre, och jag kan bara gå till min egen erfarenhet hur bra det har varit. Vilken kontakt vi har. :) 

Så nu funderar vi på ett syskon till. :) Och i höst ska vi då försöka med återföring av vårat frysta ägg, tråkigt nog har vi bara ett... Det känns nervöst! Det är så mycket som vilar på det lilla guldägget, så mycket hopp. Det är ju en del den ska klara av på sin resa, först och främst överleva upptiningen. Det sätter helt klart igång en massa tankar! Vi får betala själva den här gången, eftersom vi har ett lyckat Ivf försök redan. Det kostar ca 10 800, plus progesteron och kortison - som är den enda behandling jag kommer att få. 

Vi har råd med det, men tanken slår mig helt klart - vad gör vi om det inte går? En hel behandling med ICSI mm är väldigt dyr... Och inga pengar man hittar i bakfickan direkt. :( 

Dit har vi inte kommit i diskussionen än, vi tänker precis som förra gången: en sak i taget, en dag i sänder. Så får vi ta oss en funderare sen, om det skulle ske att vårat ägg inte överlever. 

Just nu står vi på steg ett, jag ska boka tid och göra blodprov här sen. Det är deras rutin prover, för att kolla hälsan mm. :) 

Jag får nästan skämmas

Jag har då varit dålig på att uppdatera här, och jag kan inte låta bli att känna mig lite arg på mig själv. Idag ångrar jag ju såklart att jag inte fortsatte skriva, det hade varit roligt att ha kvar och se tillbaka på! Det sker ju så mycket på vägen och det är lätt hänt att en del faller i glömska. Nåväl.. Det är enbart mitt eget fel. Varför jag slutade skriva, har jag ingen aning om. Minns inte om det var något särskilt som gjorde att jag tappade lusten, orken eller motivationen. Det är egentligen bara konstigt. Speciellt med tanke på varför jag valde att starta den här bloggen.

Men nog om det! :) 

Det har gått lång tid och jag kan med oerhörd glädje skriva att vårat första IVF försök lyckades hela vägen! 

<3 Vi har idag en frisk liten pojke på 20 månader! <3 

Tiden har gått så otroligt fort, att jag knappt kan tro det! Att han finns här hos oss idag, känslan går inte att beskriva! När jag tänker på det så blir jag alldeles tårögd. :) Och det är helt otroligt att vårat första försök lyckades, det trodde jag inte. Eller rättare sagt: jag vågade inte tro, eller hoppas för den delen. Man hade ju hört om folk som hade fått gjort hur många försök som helst innan det tog sig. 

Graviditeten med honom var däremot inte lätt, det var blödningar, foglossning redan från v.9 (!!), sjukskrivning och ordinerat sängläge pga låg moderkaka mm. Så större delen av graviditeten bestod av oro och rädsla. Jag var hela tiden fruktansvärt rädd för att förlora honom eller att han skulle få lov att komma ut på tok för tidigt. Men det visade sig vara en envis bebis, han höll sig kvar 10 dagar över tiden. :) 

Jag ska försöka skriva ikapp det mesta kortfattat: 

Tisdag 22 Mars - 11

TD = TESTDAG

Ni må tro vad jag var nervös denna morgon! ;) Jag nästan skakade när jag gick på toaletten för att göra mitt g-test som jag fått av IVF kliniken, jag hade dessutom redan hunnit få massor med sms utav nyfikna vänner. 

Jag hann inte mer än spola så syntes ett jätte starkt plus på stickan! :) Jag tog kort och skickade till min kille, samtidigt som jag stod och fnissade högt för mig själv! :) Sen ringde jag överlycklig till kliniken och meddelade att jag var gravid! 

Fredagen 25 Mars - 11 

Jag lyckades tjata till mig att få göra ett till test, jag ville vara 100% säker. Det kändes som om jag drömde, och behövde få göra ett till. Även detta test visade ett mycket starkt plus! 

Tisdagen 12 April - 11 

Ultraljud, IVF kliniken. 

Det kändes som om den dagen närmade sig med snigelfart! Väl där kändes det som om jag hade flera tusen fjärilar i magen, och konstigt nog var jag inte ett dugg orolig! Jag hade ett obeskrivligt lugn inom mig. 

Och på skärmen fick vi se en perfekt liten bebis, läkaren zoomade in så vi även fick se det pytte-pytte lilla hjärtat slå! Det var så häftigt, så överväldigande! :) vecka 6+5 befann jag mig i. Dom gratulerade oss och meddelade att vi nu blev utskrivna från kliniken för att överlåtas till vanliga MVC. :)

Redan tidigt i graviditeten började jag må illa, hade svårt för dofter, var konstant trött, humörsvängningar, huvudvärk, täppt näsa, onda handleder mm. Och i vecka 8 kunde man se på min mage att jag var gravid, i vecka 9 började min foglossning. Det kändes extremt tidigt, så jag försökte hitta förklaringar hela tiden. Men fick sen veta att man kan få det så tidigt, det var bara att acceptera. Jag hade urgulliga kollegor på jobbet som försökte avlasta mig så gott dom kunde. Vad hade jag gjort utan vårat team???!

I vecka 12 började jag samla på mig vätska.

I vecka 14 fick jag en blödning, åkte in akut till gyn men allt såg bra ut. 

I vecka 15 kände jag bebisen för första gången, smått "sprattel".

Måndag 23 Maj - 11 

Inskrivning hos MVC. 

Hade jätte bra värden.

Onsdag 25 Maj - 11 

Läkarbesök MVC, remiss skickades till specialist MVC pga min ITP. 

Torsdagen 16 Juni - 11 

Inskrivning hos specialist MVC.

Fredagen 8 Juli - 11

Ultraljud, v.19+6. Fick även veta då att vi väntade en pojke, vi var så extremt nyfikna och kunde inte hålla oss. Det syntes även tydligt, så även vi kunde se med egna ögon. ;)

Tisdagen 14 Juli - 11 

Mina värden inte alls bra, TPK:n sjunkit till 64.

Måndagen 22 Augusti - 11 

Rejäla sammandragningar som gjorde ont efter kvällspass, åkte in akut och fick veta att jag hade låg moderkaka. Spec.mvc meddelades.

Måndagen 5 September - 11 

Ultraljud och läkarkontroll hos spec.mvc 

Moderkakan var fortfarande låg, men flyttat sig 5mm från inre öppningen. Blev sjukskriven.

Lördagen 10 September - 11

Började blöda kraftigt på morgonen, åkte akut in till förlossningen. Undersökningen visade ingenting, allt såg bra ut och blödningen hade då avtagit. Läkaren trodde på slitning och ansträngning. Låg inne på observation 13tim på BB innan vi fick åka hem med ordinerat sängläge.

Måndag 19 September - 11 

Blödning igen. In akut till förlossningen. Alla värden såg bra ut, bebisen mådde bra. Moderkakan hade flyttat på sig 5mm till. Fick åka hem efter några timmar, fortsatt sängläge och vila.

Dessa blödningar gjorde mig så fruktansvärt rädd! Jag vet inte hur mycket jag grät efter det, så fort han sov i magen och det var stilla - så fick jag panik, rädd att han lämnat oss. Jag vågade knappt gå på toaletten, rädd för att upptäcka ny blödning. Jag vågade knappt röra mig, samtidigt som jag kände mig oerhört rastlös och uttråkad, deprimerad, nedstämd. Det enda jag gjorde om jag inte hade besök eller familjen hemma - var att sova, det fick åtminstone dagarna att gå.

Måndag 3 Oktober - 11 

Spec.mvc Oförändrat läge.

Måndagen 7 November - 11

Spec.mvc 

Moderkakan hade överraskande flyttat sig mycket mer uppåt och det innebar ingen mer blödningsrisk! Jag fick tillåtelse av läkaren att få börja röra på mig normalt igen! :) 

Det kändes som om en stor sten släppte från mina axlar, jag kände mig så oerhört lycklig och fri! Haha 

Först då mådde jag bra faktiskt, det kanske berodde på att jag äntligen fick röra mig som gjorde att foglossningen inte längre bekom mig. Eller mina mega stora fötter som ömmade så otroligt. 

Kortisonet gjorde helt klart att jag blev vätskefylld tidigt, sen ökade det bara på. Vissa dagar kom jag inte ens i min sambos skor, han har storlek 45! Det gjorde hemskt ont och vätskan påverkade helt klart lederna. Så här i efterhand undrar jag om inte det hjälpte till att foglossningen började tidigt? Jag åt kortison redan innan återföring, och jag har ingen tidigare erfarenhet utav kortison behandling under graviditet.

Har dock inte spekulerat i denna teori med någon barnmorska eller läkare, det har slagit mig efterhand så här.

Progesteronet slutade jag med tidigare än bestämt också, det började klia så hemskt! Så IVF sa åt mig att sluta nån vecka tidigare, eftersom det kan utveckla svamp. Klådan upphörde på en gång och jag fick inga andra symtom. Tydligen är det vanligt att man kan få det av progesteron vagitorierna. 

Idag känns det helt otroligt att vi gått igenom en Ivf behandling, och att det lyckades på en gång! Jag är glad och tacksam för att den här hjälpen finns, det är fantastiskt! Så fascinerande medicinsk teknik! 

Jag förstår att det känns jobbigt och motigt, det är en process verkligen både psykiskt och fysiskt. Man utsätter kroppen för en hel mängd hormoner, man ska in och ut, ha koll på datum och klockslag, vilken näsborre i si och så många dagar, den och den sprutan, krångla med ledigt från jobbet osv osv osv. 

En del måste gå igenom den här processen flera gånger innan det tar sig, och jag känner verkligen med er! Tappa inte modet eller hoppet! 

Ta en paus om så behövs, tillåt det att vara okej. 

Man får gråta, man får tycka det är jobbigt. Det finns inget konstigt med det, utan helt naturligt. Ni måste släppa kontrollen över något som alla är så inställda på ska ske naturligt, man lägger det i någon annans händer. Man pendlar mellan hopp och förtvivlan. 

Andas, följ med och ta dag för dag. 

Jag håller tummarna för alla IVF:are! 

Puss på er!