Jag har då varit dålig på att uppdatera här, och jag kan inte låta bli att känna mig lite arg på mig själv. Idag ångrar jag ju såklart att jag inte fortsatte skriva, det hade varit roligt att ha kvar och se tillbaka på! Det sker ju så mycket på vägen och det är lätt hänt att en del faller i glömska. Nåväl.. Det är enbart mitt eget fel. Varför jag slutade skriva, har jag ingen aning om. Minns inte om det var något särskilt som gjorde att jag tappade lusten, orken eller motivationen. Det är egentligen bara konstigt. Speciellt med tanke på varför jag valde att starta den här bloggen.
Men nog om det! :)
Det har gått lång tid och jag kan med oerhörd glädje skriva att vårat första IVF försök lyckades hela vägen!
<3 Vi har idag en frisk liten pojke på 20 månader! <3
Tiden har gått så otroligt fort, att jag knappt kan tro det! Att han finns här hos oss idag, känslan går inte att beskriva! När jag tänker på det så blir jag alldeles tårögd. :) Och det är helt otroligt att vårat första försök lyckades, det trodde jag inte. Eller rättare sagt: jag vågade inte tro, eller hoppas för den delen. Man hade ju hört om folk som hade fått gjort hur många försök som helst innan det tog sig.
Graviditeten med honom var däremot inte lätt, det var blödningar, foglossning redan från v.9 (!!), sjukskrivning och ordinerat sängläge pga låg moderkaka mm. Så större delen av graviditeten bestod av oro och rädsla. Jag var hela tiden fruktansvärt rädd för att förlora honom eller att han skulle få lov att komma ut på tok för tidigt. Men det visade sig vara en envis bebis, han höll sig kvar 10 dagar över tiden. :)
Jag ska försöka skriva ikapp det mesta kortfattat:
TD = TESTDAG
Ni må tro vad jag var nervös denna morgon! ;) Jag nästan skakade när jag gick på toaletten för att göra mitt g-test som jag fått av IVF kliniken, jag hade dessutom redan hunnit få massor med sms utav nyfikna vänner.
Jag hann inte mer än spola så syntes ett jätte starkt plus på stickan! :) Jag tog kort och skickade till min kille, samtidigt som jag stod och fnissade högt för mig själv! :) Sen ringde jag överlycklig till kliniken och meddelade att jag var gravid!
Jag lyckades tjata till mig att få göra ett till test, jag ville vara 100% säker. Det kändes som om jag drömde, och behövde få göra ett till. Även detta test visade ett mycket starkt plus!
Ultraljud, IVF kliniken.
Det kändes som om den dagen närmade sig med snigelfart! Väl där kändes det som om jag hade flera tusen fjärilar i magen, och konstigt nog var jag inte ett dugg orolig! Jag hade ett obeskrivligt lugn inom mig.
Och på skärmen fick vi se en perfekt liten bebis, läkaren zoomade in så vi även fick se det pytte-pytte lilla hjärtat slå! Det var så häftigt, så överväldigande! :) vecka 6+5 befann jag mig i. Dom gratulerade oss och meddelade att vi nu blev utskrivna från kliniken för att överlåtas till vanliga MVC. :)
Redan tidigt i graviditeten började jag må illa, hade svårt för dofter, var konstant trött, humörsvängningar, huvudvärk, täppt näsa, onda handleder mm. Och i vecka 8 kunde man se på min mage att jag var gravid, i vecka 9 började min foglossning. Det kändes extremt tidigt, så jag försökte hitta förklaringar hela tiden. Men fick sen veta att man kan få det så tidigt, det var bara att acceptera. Jag hade urgulliga kollegor på jobbet som försökte avlasta mig så gott dom kunde. Vad hade jag gjort utan vårat team???!
I vecka 12 började jag samla på mig vätska.
I vecka 14 fick jag en blödning, åkte in akut till gyn men allt såg bra ut.
I vecka 15 kände jag bebisen för första gången, smått "sprattel".
Inskrivning hos MVC.
Hade jätte bra värden.
Läkarbesök MVC, remiss skickades till specialist MVC pga min ITP.
Torsdagen 16 Juni - 11
Inskrivning hos specialist MVC.
Fredagen 8 Juli - 11
Ultraljud, v.19+6. Fick även veta då att vi väntade en pojke, vi var så extremt nyfikna och kunde inte hålla oss. Det syntes även tydligt, så även vi kunde se med egna ögon. ;)
Tisdagen 14 Juli - 11
Mina värden inte alls bra, TPK:n sjunkit till 64.
Rejäla sammandragningar som gjorde ont efter kvällspass, åkte in akut och fick veta att jag hade låg moderkaka. Spec.mvc meddelades.
Ultraljud och läkarkontroll hos spec.mvc
Moderkakan var fortfarande låg, men flyttat sig 5mm från inre öppningen. Blev sjukskriven.
Började blöda kraftigt på morgonen, åkte akut in till förlossningen. Undersökningen visade ingenting, allt såg bra ut och blödningen hade då avtagit. Läkaren trodde på slitning och ansträngning. Låg inne på observation 13tim på BB innan vi fick åka hem med ordinerat sängläge.
Blödning igen. In akut till förlossningen. Alla värden såg bra ut, bebisen mådde bra. Moderkakan hade flyttat på sig 5mm till. Fick åka hem efter några timmar, fortsatt sängläge och vila.
Dessa blödningar gjorde mig så fruktansvärt rädd! Jag vet inte hur mycket jag grät efter det, så fort han sov i magen och det var stilla - så fick jag panik, rädd att han lämnat oss. Jag vågade knappt gå på toaletten, rädd för att upptäcka ny blödning. Jag vågade knappt röra mig, samtidigt som jag kände mig oerhört rastlös och uttråkad, deprimerad, nedstämd. Det enda jag gjorde om jag inte hade besök eller familjen hemma - var att sova, det fick åtminstone dagarna att gå.
Spec.mvc Oförändrat läge.
Spec.mvc
Moderkakan hade överraskande flyttat sig mycket mer uppåt och det innebar ingen mer blödningsrisk! Jag fick tillåtelse av läkaren att få börja röra på mig normalt igen! :)
Det kändes som om en stor sten släppte från mina axlar, jag kände mig så oerhört lycklig och fri! Haha
Först då mådde jag bra faktiskt, det kanske berodde på att jag äntligen fick röra mig som gjorde att foglossningen inte längre bekom mig. Eller mina mega stora fötter som ömmade så otroligt.
Kortisonet gjorde helt klart att jag blev vätskefylld tidigt, sen ökade det bara på. Vissa dagar kom jag inte ens i min sambos skor, han har storlek 45! Det gjorde hemskt ont och vätskan påverkade helt klart lederna. Så här i efterhand undrar jag om inte det hjälpte till att foglossningen började tidigt? Jag åt kortison redan innan återföring, och jag har ingen tidigare erfarenhet utav kortison behandling under graviditet.
Har dock inte spekulerat i denna teori med någon barnmorska eller läkare, det har slagit mig efterhand så här.
Progesteronet slutade jag med tidigare än bestämt också, det började klia så hemskt! Så IVF sa åt mig att sluta nån vecka tidigare, eftersom det kan utveckla svamp. Klådan upphörde på en gång och jag fick inga andra symtom. Tydligen är det vanligt att man kan få det av progesteron vagitorierna.
Idag känns det helt otroligt att vi gått igenom en Ivf behandling, och att det lyckades på en gång! Jag är glad och tacksam för att den här hjälpen finns, det är fantastiskt! Så fascinerande medicinsk teknik!
Jag förstår att det känns jobbigt och motigt, det är en process verkligen både psykiskt och fysiskt. Man utsätter kroppen för en hel mängd hormoner, man ska in och ut, ha koll på datum och klockslag, vilken näsborre i si och så många dagar, den och den sprutan, krångla med ledigt från jobbet osv osv osv.
En del måste gå igenom den här processen flera gånger innan det tar sig, och jag känner verkligen med er! Tappa inte modet eller hoppet!
Ta en paus om så behövs, tillåt det att vara okej.
Man får gråta, man får tycka det är jobbigt. Det finns inget konstigt med det, utan helt naturligt. Ni måste släppa kontrollen över något som alla är så inställda på ska ske naturligt, man lägger det i någon annans händer. Man pendlar mellan hopp och förtvivlan.
Andas, följ med och ta dag för dag.
Jag håller tummarna för alla IVF:are!
Puss på er!
